Många av Aisopos fabler hänger ihop innebördsmässigt och man kan få intressanta tolkningar om man kombinerar närbesläktade fabler med varandra. Sätter man exempelvis fabeln om “Mannen och Skogen”, i samband med “Örnen och Pilen” kan man få följande syllogism;

Örnen har många fjädrar i sina vingar och genom dessas bärkraft når örnen sina höjder. Fjädrarna motsvarar örnens symboliska egenskaper. Bland dessa kan man återfinna egenskaper som godhet, överseende, vänlighet, o.s.v. Jägaren, som önskar att ta vad som tillhör örnen, har konstruerat ett vapen som utnyttjar dessa egenskaper, till örnens egen nackdel.

I fabeln om Mannen och Skogen är vapnet en yxa som konstrueras av trädens egna grenar, d.v.s. av deras goda intentioner och vänlighet. Budskapet framhäver att människans goda egenskaper ger henne en höjd och en behaglighet som är vacker att beskåda, men att de samma egenskaperna även kan utnyttjas av dem som vill henne illa. Vänligheten bör därför vördas som någonting hedervärt och majestätiskt, men den får inte bli en naiv godhet som leder till människans undergång.

Denna visdom är en konsekvens av de erfarenheter och missöden som Europas förfäder upplevde, och var visdom skulle erkännas och internaliseras genom att man själv förstod dennas logik. Den skulle inte predikas som dogm, utan vara som du skriver en morallära,en etik, utan moralism. Var saknaden av erkännande och förstånd, leder till den egna undergång. Det är våra gärningar vi skall dömas efter, inte våra intentioner.

I dessa tider tänker man också på Valans Spådom, från Eddan:

Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona

Vi är tyvärr ofta vår egen värsta fiende, och i en tid var fienden är starkare än någonsin borde man vara mera noggrann med vem man gör till fiende och vem man gör till vän. Du kan finna en god vän i en fiende, och en fiende i en vän, bara man ser det idealiska syftet som större än sig själv.

/A.

De av oss, som både har tenkt og virket i mange år – gjenkjenner både moralen og lærdommen i dette epos.

Må de svakere og enklere sjeler også forstå – og lære. Bøygen er jo som regel alltid der!

Kun da, kan vi fortsette den gode vei videre med suksess og innflytelse!

Tor

Herden och Vildgetterna är även en av mina favoriter, och förklarar fint det identitära perspektivet av att skydda, hålla fast vid och slåss för det man har en ömsesidig och nära relation till, och alltid låta denna passion övergå snyltandet av de man inte identifierar som sina egna, och därmed låta allt som man själv är kopplad, sammansluten med vittna bort, och därmed göra sin egen del i denna kedja – verkningslös. Just denna identitetskris uppstår ständigt när kärleken byts ut mot skuld och girighet. Då blir vi likt örnen ständigt nedskjutna av våra egna vapen… Endast en fjäder återstår. Ett arv som inte förvaltas, är inget arv alls, en fjäder utan en örn – Flyger utan mål eller navigering, utan mening och utan stolthet.