Rimfaxe

Fabeln som uttrycksform hade av Oswald Spengler kunnat benämnas som Faustisk i sådan mening att den uttrycker ett distanserat, evigt och icke-personligt förhållande till mänskliga förehavanden. Istället för personifierade, mänskliga aktörer gav fabeln plats åt djur och naturfenomen i händelsernas centrum, ofta som representanter för olika personlighetstyper och arketypiska egenskaper.

Detta förhållningssätt placerade fabeln i en abstrakt position som varken var direkt moraliserande eller cementerad i tiden, samtidigt som den kunde fördjupa sig i moraliska frågeställningar. Utforskandet av sambanden mellan orsak och konsekvens är ett centralt tema i fabelvärlden, genom vilken berättelsernas sensmoral inte överförs direkt utan uppstår som en reflektion hos lyssnaren.

För att förstå den förkristna etikläran behöver man förstå fabelns och mytens språk. Moral förkunnades sällan som någon absolut sanning från en talarstol, utan erbjöds genom berättartraditioner som en situationsbetingad insikt i hur livet kunde levas för att undvika obalanser, misstag och tråkigheter. Inte minst gav fabeln en bördig jord för redan beprövade referenspunkter som hade varit till nytta för tidigare generationer.

Vidare läsning – Aisopos Fabler I.

Nordanvinden och solen

Det var en gång en vårdag då nordanvinden och solen hade hamnat i dispyt med varandra om vem utav dem båda som var den starkaste. Nordanvinden som var medveten om att årstiden stod till hans fördel kände sig i utgångsläget mycket självsäker över sin överlägsna styrka. Efter en stunds oenighet kom de slutligen överens om att pröva sina respektive krafter på en ensam fjällvandrare för att se vem av de två som först kunde förmå vandraren att ta av sig sin kappa.

Nordanvinden skred först ut till verket; han samlade raskt upp all sin kraft och stormade snart dundrande ned mot vandraren och grep tag i dennes kappa med en oerhörd kraft, som om han försökte bryta den loss från mannen vid första försöket; men ju hårdare nordanvinden använde sina krafter för att tvinga klädesplagget av vandraren, desto tätare knäppte mannen sin kappa omkring sig.

Efter nordanvindens kraftuppvisning föll turen på solen. Till en början strålade han varmt och milt mot vandraren, som snart kände sig manad att knäppa upp sin kappa och låta den hänga löst över axlarna; sedan sken solen med sin fulla styrka och mannen gladdes snart åt att kunna kasta av sig kappan helt och hållet för att fortsätta färden lättare klädd, med en börda mindre att bära.

Herden och vildgetterna

En herde var ute med sina getter på bete när han vid foten av en bergssluttning mötte en flock vildgetter. De vilda getterna kom nyfiket fram och blandade sig strax med hans egen flock. Vid slutet av dagen förde herden dem allesammans tillbaka till gethuset och gjorde sitt bästa för att få dem att trivas. När nästa dag grydde hade ett förfärligt ruskväder drabbat bygden och herden kunde inte ta med getterna på bete som vanligt, utan hela flocken hölls därför hemma i gethuset och blev utfodrade där.

Då herden saknade ett matlager som räckte till för en så stor flock som han nu hade i sin ägo, delade han ut begränsade ransoner till de egna getterna, medan han gav vildgetterna allt de kunde äta samt mer därtill. Herden var nämligen ängslig över att vildgetterna kanske inte ville stanna kvar och han tänkte som så att om han gav dem rikligt med mat så skulle de inte önska att lämna sitt nya hem, utan hellre stanna kvar i hans ägo. De egna getterna var på grund av den magra utfordringen de tvingades utstå under den kommande tiden snart utmärglade och fick uthärda en svår tillvaro på svältgränsen.

När vädret hade klarnat och ovädret dragit bort, ledde herden strax ut hela flocken på grönbete igen. Men knappt hade de kommit till begynnelsen av bergssluttningen föränn vildgetterna skingrade sig från flocken och skyndade sig åstad.

Herden blev mycket upprörd över denna plötsliga manöver och överöste de flyende vildgetterna med ilskna utrop;

”Otacksamma banditer!” ropade han,
”- att ni bara springer iväg sådär efter allt vad ni har fått!”

De vilda getterna fortsatte iväg utan att synbart ta någon notis om mannens utfall. Men en av de undflyende getterna som hade hört herdens ord vände sig om för att svara honom;

“Mycket riktigt behandlade du oss väl och gav oss all mat vi behövde. Ja, du behandlade oss faktiskt alltför gott. Det var just det som gjorde oss misstänksamma.

Om du behandlar nykomlingar som oss bättre än din egen flock, som har givit dig mjölk varje år och varit dig trogna, så finns det ingenting som säger att du inte sätter oss på svältdiet nästa gång du får tillskott av nya getter i din ägo.

Vi skulle då negligeras på samma sätt som din tidigare flock, medan du riktar din vänlighet mot de senaste nykomlingarna i din iver att behaga dem och förmå dem att stanna, utan en tanke på dem du redan har omkring dig.”

Örnen och pilen

En ensam örn cirklade stillsamt och majestätiskt över landskapet, så som den hade för vana att ägna sina dagar. Så kom det sig att örnen plötsligt överraskades av en jägares pil vars spets borrade sig djupt in i dess inre.

Svårt sårad av pilen flaxade örnen skadeskjuten nedåt mot jorden med sitt livsblod pumpandes ut ur kroppen. När örnen vred sitt huvud för att betrakta den pil som sänkt honom från höjderna och förseglat hans öde, fann han att pilskaftet var prytt av en av hans egna fjädrar.

”Ack”, utbrast örnen i sin dödskamp,
- ”vi skänker ofta våra fiender de medel som blir vår egen bane.”

De berättelser som går under namnet Aisopos (Αἴσωπος) fabler är bland de äldsta europeiska fabler vi känner till. Aisopos skall ha levat på ön Samos för omkring 2500 år sedan och med all sannolikhet skrev han inte själv ned dessa berättelser på egen hand, vilket lämnar deras upphov i ett någorlunda mytomspunnet halvdunkel. Aisopos skall hursomhelst ha slutat sin tid genom ett ödesdigert fall nedför Delphis murar.

Fabeln som berättelseform utgår från en värld av symboler. I fabeln är räven som varelse en arketypisk personifikation av de oföränderliga egenskaperna av det allra mest rävlika, liksom fåret ständigt är fårlikt. Fabeldjurens handlingsutrymme är således bundet vid en symboliskt fastslagen inneboende natur.

Moral och levnadsvisdom förmedlades i folksagorna genom praktiska exempel som levandegjorde förhållandet mellan orsak och konsekvens, hellre än genom ett dikterande av moraliserande regler. Ibland kunde fablerna helt och hållet sakna en formell slutpoäng, vilket gav åhöraren en frihet att tolka sagans olika innebörder efter eget bevåg. För den som vill förstå de symboliska distinktioner som skiljer de olika fabeldjurens karaktäristiker från varandra, är Aisopos fabler än idag en rik källa. De är lika aktuella för en samhällskritiker idag, som de var under antiken.




Hunden och Vargen

En utmärglad varg var nästan som död av hunger när han av en händelse råkade träffa på en gårdshund som spatserade förbi.

“Men, Kusin -”, sade hunden ” – jag visste hur det skulle gå; ditt oregelbundna liv kommer snart att leda dig i fördärv. Varför arbetar du inte jämnt och stadigt, såsom jag gör, och får din mat regelbundet framburen?”

”Det skulle jag inte alls ha något emot”, svarade vargen,
”om jag blott hade en sådan plats att gå till.”

”Jag kan utan problem ordna detta åt dig”, gläfste hunden,
” – kom med till min husbonde så skall vi arbeta samman och dela på maten.”

Så gick vargen och hunden i följe till staden. Medan de vandrade vägen framåt lade vargen märke till att hårstråna kring hundens hals var slitna och avskavda. Vargen blev då nyfiken och frågade så hunden vad nu detta berodde på.

”Åh, det är ingenting.”, svarade hunden, ”Pälsen blir lite tufsig just där på grund av att min husbonde fäster kopplet där varje kväll. Det stramar lite grann till en början, men man vänjer sig snart.”

”Ah, jag förstår.”, sade vargen.
”Adjö då, Kusin hund”.

Mannen och Skogen

En man färdades en dag genom skogen med ett yxblad i handen. Så kom det sig att mannen efterhand stannade upp och bad träden att ge honom blott en enkel gren att ha med sig på färden. Träden, som var godhjärtade till sin natur, gav honom strax en gren att bruka till ändamålet.

Föga hade de anat att mannen inom kort skulle skära den enskilda grenen till ett yxskaft som han sedan fäste vid yxans blad, varpå han sedan satte igång med att ihärdigt hugga ned träd efter träd. Träden insåg nu, sent i efterhand, hur naiva de hade varit som, av sig själva, givit mannen just det verktyg som nu avverkade dem.






Kvistbunten

En gammal man sammankallade på sin dödsbädd sina söner omkring sig för att en sista gång råda dem före sin bortgång. Den äldre mannen hade ofta oroat sig över att bröderna ständigt tvistade och bråkade med varandra sinsemellan. När alla söner var samlade, beordrade han så en av sina tjänare att hämta en bunt kvistar som tvinnats ihop med björkris, samt bära fram denna inför sönerna.

Till den äldste sonen sade den gamle mannen:

”Använd nu all din kraft och bryt dessa kvistar.”

Den äldste sonen tog i så hårt han kunde, men lyckades för allt i världen inte att bryta kvistbunten. Besviken över misslyckandet gick uppgiften vidare till den näst äldsta sonen, som under en minst lika hård ansträngning var tvungen att ge upp med styrkeprovet. Alla de andra sönerna gjorde sedan var och en i tur och ordning tappra försök, men bunten med kvistar tycktes för dem alla vara omöjlig att bryta.

”Tillsammans kommer ni att stå starka inför varje tänkbar fiende. Men träter ni sinsemellan, är ni inte svårare att bryta än den enskilda kvisten.”