Rimfaxe

Kvällens blogginlägg tar upp Thomas Tidholms välformulerade krönika mot skogsskövling som sändes i Naturmorgon, 20 december 2008.

Tidholm delar här ut en veritabel käftsmäll mot den liberala utilitarism som idag kväver långsiktiga naturvärden samt sådana värden som är svåra att mäta eller väga i rent ekonomiskt fastslagna vågskålar.

Skogen som drängstuga

Det svenska skogsbruket är en drängstuga.

Visserligen befolkad av kvalificerade administratörer, ekologer och ekonomer i skön förening och ohelig allians, men lik förbannat en drängstuga. Skogsbrukets marker ligger där som om det vore lördagmorgon och en hord fyllon dragit fram under natten.

Fy skulle man vilja säja. Fy är rätt ord här.

Skogsnäringen är helt enkelt grov och omodern. Samhället menar sig annars vara high-tech och ha fina ambitioner. Matlagning, t.ex, bedrivs inte med släggor, spett, skovlar. Vanligtvis fördömer man också klotter, busliv och okultur. Folk kan få böta om de sopsorterar fel. Hur kan man då släppa in dessa vandaler att rumstera fritt på halva landets yta?

Egentligen vet alla att det är åt helvete fel. Man beter sig inte på detta sätt. Skogen är ingen rallycrossbana, och inte heller ett smörgåsbord på en finlandsfärja.

Skog är natur, och naturen är ömtålig som en spindelväv, som en kungsfågels ägg – den är en sublim förening av en million organismer som kommunicerar bara genom att andas. Det kallas ekologi, det är livet på den här planeten.

Naturen vore alltså värd en del respekt om inte annat. Men skogsnäringen låter sig inte besväras – dom där små sakerna är ju redan hotade har man läst nå’nstans, och lär dessutom finnas i Litauen, så då så. Nya supermaskiner slafsar sig fram. Hjulen mäter två meter i diameter, mönsterdjupet är femton centimeter plus kedjorna, spåren blir minst en halvmeter djupa och fulla med dy, man förbrukar arton liter diesel milen när man kör sönder de gamla fäbodstigar som enligt lag är skyddade. Hänsynsbanden fladdrar i snålblåsten kring några sumptallar.

Utåt gäller Kunskap och Rekorderligt Ansvartagande. Men i skogen sällan. Sömngångaraktigt väljer man de mest brutala metoderna. Blunda och kör, med börsen i hörlurarna. Återväxten får fixa sig. Först kör man upp ränder och vänder upp sten. Sen sätter man nya fina sorter direkt från labbet. Klonade, i långa rader.

Det blir plantager.
Biologisk öken.
60% av fåglarna redan borta!
Växter, lavar går samma väg.

Den som skulle vilja protestera står ofta mållös.

Den uppkomna förödelsen ursäktas rutinmässigt med näringens enorma betydelse för landet. Den har alla hört talas om, eller hur? Oj, hela 4 % av BNP! Ungefär som turistnäringen, som dessutom sysselsätter fler och växer mycket snabbare.

Myndigheterna tiger för det mesta, om det mesta. Bolagsfolket däremot har lärt sig prata. Man har duktiga killar och tjejer som jobbar med PR, alltså desinformation, och man vill att allt ska se snyggt ut, åtminstone på papperet, d.v.s. i media. Det är där folk tittar.

- Långsiktighet… går snacket. Miljö… och så’na grejer. Tillväxt… och jobben såklart.. med mera. Om lokaltidningen undrar varför man inte kan gå till fots i skogen längre.

Drängstuga alltså. Det är intellektuell drängstuga som gäller. Lögner och halvsanningar som i sin klumpfotade grovhet vittnar om att skogsföretagens ekologer inte har särskilt stort inflytande på verksamheten. Och inga andra ekologer heller.

På vilken nivå bemöter man detta? Välformulerade, tålmodigt underbyggda argument negligeras systematiskt. Hävdande av andra värden? – helledudane! Hänvisningar till skogsvårdslagen och FN-konventionen om biologisk mångfald… det får ordna sig. Alternativa metoder – finns det såna?.

Det är drängstuga. Och det är fräcka lögner.

Skövling är det. I våra skogar!

Fy, vill man säga. Eller egentligen: Vakna upp och se vad ni ställer till med! Använd ögonen! Tänk! Bete er som folk! Bordskick! Lyssna när andra pratar. Sista chansen!

Till sist en reservation: Visst finns det kunniga, seriösa skogsägare, forskare och tjänstemän. Ett mindre antal, motarbetade.

Däggdjur väljer aktivt att hålla sig på avstånd till nära besläktade arter. Anledningen till detta är att de konkurrerar om samma föda, resurser och boplatser. Dessa insikter är viktiga när det gäller att hjälpa utrotningshotade djurarter i takt med att deras hemvistmiljöer trängs undan och försvinner.

Resultatet av en forskningsrapport i biologisk vetenskap från Imperial College London (2008) visar att däggdjur runt om i världen med avsikt väljer att leva åtskilda från nära besläktade arter.

Forskarlaget bakom studien menar att fynden är viktiga eftersom en förlust av naturliga miljöer på grund av skogsavverkning och miljöförstöring kan tvinga arter som har ett nära släktskap att leva närmare varandra än tidigare.


Reducering av naturliga hemvist skapar konkurrens

– Däggdjursarter som delar en nära gemensam evolutionär förfader har snarlika behov när det gäller föda och andra viktiga resurser. Vår studie visar att detta har medfört att nära besläktade arter håller ett visst avstånd från varandra i naturen. Utan denna separation så konkurrerar den ena arten ut den andra, säger rapportens huvudförfattare Natalie Cooper.

– Faran består i att människans reducering av naturliga livsmiljöer tvingar dessa nära släktingar att leva tillsammans inom små geografiska områden där de blir tvungna att kämpa med varandra för sin överlevnad.

Studien utgick från tre olika huvudgrupper av däggdjur: central- och sydamerikanska apor, opossum samt jordekorrar. Genom att kartlägga var dessa däggdjursarter lever fann de att nära evolutionära släktingar genomgående lever inom skilda områden.


Nya kartläggningar

Hypotesen om att nära besläktade arter mest sannolikt inte lever i nära kontakt med varandra, på grund av en hård konkurrens om resurser, framfördes för första gången år 1859 av Charles Darwin.

Den engelska studien från 2008 presenterar de mest tillförlitliga bevisen hittils till stöd för Darwins förutsägelse, tack vare det nya familjeträdet för däggdjur som utvecklades av engelska biologer 2007. Rapporten stödjer sig även på en omfattande kartläggning av däggdjurspopulationer över hela världen.


Ökad förståelse för risker

Forskargruppens avsikt är att deras fynd ska kunna hjälpa konservatorer att få en bättre förståelse för de problem och faror som däggdjursarter kan utsättas för när deras naturliga hemvistmiljöer trängs undan och de tvingas att leva sida vid sida med nära evolutionära släktingar.

[Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, 7 Juni 2008]