NTU-2009 – I
Sunday, June 28th, 2009Nationella Trygghetsundersökningen 2009
Med anledning av den senaste Nationella Tryggehetsundersökningen (NTU-2008) som Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) publicerade tidigare i år (2009-2), tänkte jag i detta inlägg uppmärksamma den statistik som berör de anmälda sexualbrotten.
I och med att sexualbrott är ett ämne som kommenteras relativt ensidigt i massmedia, är det min avsikt att se närmare på hur statistiken har förändrats sedan de två tidigare tillgängliga undersökningarna.
Bristande etnisk rapportering
Inom NTU-studien benämns de etniska dimensionerna endast i mycket lösa och sparsamma ordalag:
Några tydliga skillnader utifrån svensk/utländsk bakgrund och boendeort kan däremot inte noteras.
Vad rapportens författare avser med denna formulering framgår inte, men undersökningen tycks inte ta hänsyn till förövarens etnicitet som faktor i samband med sexualbrott. Då NTU-studien inte har studerat frågor som rör eventuella överrepresentationer av olika etniska grupper när det gäller sexualbrott, blir man därför tvungen att gå till andra källor för att studera sådana faktorer.
Av dessa orsaker kommer undertecknad därför inte att fokusera på etnicitet i denna artikel, utan endast ta upp förändringarna inom sexualbrotten sedan den förra NTU-undersökningen.
Tidigare artikel i Folkets Nyheter: Personbrotten ökar (10 Maj, 2008)
(Grafik: Rimfaxe)
Statistiska förändringar
I stora drag är statistiken för 2007 snarlik de två tidigare mätningarna. De mest framträdande förändringarna från studiens begynnelse är att de helt okända gärningspersonerna har minskat i antal (-13%), samtidigt som den bekanta (men icke närstående) gärningspersonen har ökat i nästan samma utsträckning (+9%) under dessa tre år.
Andra tydliga förändringar som har skett under dessa tre års mätningar är minskningen i anmälda sexualbrott på allmänna platser (-16%), samtidigt som sexualbrott på “annan plats” har ökat med 8%. Sexualbrott som har skett i någons bostad har också ökat under denna tid (+11%), även om detta inte behöver innebära det egna hemmet. Det är möjligt att förändringarna när det gäller sexualbrott på “allmän plats”, samt “annan plats” i viss mån har övergått i varandra, då dessa kan vara svåra att skilja åt i sina definitioner.
Om man ser till hot och misshandelsfall, så har dessa två kategorier varit mer eller mindre konstanta under tre års tid när det gäller “allmän plats”, samt “annan plats”. Att procenttalen kring posten “annan plats” mer än fördubblats under samma tid när det gäller sexualbrott, samtidigt som “allmän plats” för samma brottstyp minskat kraftigt, kan därför tänkas ha ett samband.
Sexualbrott – Gärningspersoner (NTU-2008)
| [2005] | [2006] | [2007] | ||
| _______ | _______ | _______ | ||
| Gärningsperson *helt okänd* | _____ | 64% | 55% | 51% |
| Gärningsperson *bekant* | _____ | 27% | 34% | 36% |
| Gärningsperson *närstående* | _____ | 9% | 11% | 13% |
Sexualbrott – Brottsplatser (NTU-2008)
| [2005] | [2006] | [2007] | ||
| _______ | _______ | _______ | ||
| Allmän plats | _____ | 54% | 49% | 38% |
| Arbete / Skola | _____ | 24% | 17% | 21% |
| Bostad | _____ | 16% | 22% | 27% |
| Annan plats | _____ | 6% | 12% | 14% |
Familjestruktur och bostadsort
Ensamstående föräldrar med barn drabbas enligt den senaste NTU-studien omkring 6 gånger oftare av sexualbrott än sammanboende föräldrar med barn. (NTU-2008)
Huruvida det förekommer en högre anmälningsbenägenhet inom gruppen ensamstående föräldrar med barn är det antagligen svårt att uttala sig om, men talen pekar ändå på en uppseendeväckande överrepresentation som man bör ta på allvar.
Oavsett om barn finns med i bilden, uppger sammanboende personer att de drabbas av långt färre sexualbrott än ensamstående personer. Storstadsbor uppges också drabbas i högre utsträckning än de som bor i småstäder eller på landsbygden.
Problematisering av mörkertalen
Angående anmälningsbenägenhet och mörkertal skriver BRÅ på följande vis i NTU-2008:
Man bör vara medveten om att det, precis som för hot- och misshandelsbrott, finns anledning att tro att händelser där personer utsatts för sexualbrott av en närstående person, troligen ofta i hemmet, är underrepresenterade i undersökningen. Den typen av utsatthet kan upplevas som särskilt känslig och är därmed svår att fånga upp i en frågeundersökning.
Detta har under många års tid varit den gängse psykologiska tolkningen, och just därför kan det vara av värde att ifrågasätta huruvida den ska stå som ensam förklaringsmodell för mörkertalsproblematiken. Antagligen ligger det ett visst mått av sannolikhet i denna teori, i varje fall när det gäller närstående relationer. Man kan även hålla i minnet att närstående personer även kan vara personer i den nära vänskapskretsen, såsom arbetskollegor, chefer, skolkamrater, o.s.v.
Men det är tveksamt att stödja sig helt och hållet på en presumtiv psykologisk hypotes vid förklaringen av komplicerade förlopp. När det gäller benägenheten att anmäla brott bör man även ta hänsyn till de drabbade personernas ålder, sociala status, samt inte minst familjestrukturen, så att man kan detaljstudera de olika kategorierna var och en för sig.
Det visar sig exempelvis att ensamstående personer med barn uppges vara drabbade av sexualbrott omkring 6 gånger oftare än sammanboende personer med barn (NTU-2008). Denna markanta överrepresentation kan svårligen enbart förklaras genom en högre benägenhet att anmäla brott bland de ensamstående. I och med att kvinnor inom åldersgrupperna 16-24 år enligt statistiken är den mest utsatta gruppen av kvinnor när det gäller våldtäkter och sexualbrott, hade det också varit värdefullt att studera dessa kvinnors sociala nätverk i relation till de övriga åldersgrupperna.
Låt oss därför även se till andra omständigheter som kan påverka benägenheten att anmäla brott. Vid gängrelaterade sexualbrott, där gängmedlemmar utgör sociala hotbilder inom ett närsamhälle (antagligen bekanta gärningspersoner), är det möjligt att anmälnings- och svarsbenägenheten är lika låg, eller rent av lägre, än inom en normal parrelation. Orsaker till detta kan bero på exempelvis hot om våld, hot mot familjemedlemmar, sociala psykologiska påtryckningar, och så vidare.
Gärningspersoner som arbetar inom sociala institutioner, såsom exempelvis socialarbetare, lärare, fritidsledare, idrottsledare och politiker, o.s.v., kan man också förmoda vara underrepresenterade utifrån anmälningsfrekvens, på grund av deras sociala och psykologiska maktposition gentemot de drabbade.
Det är således en vansklig uppgift att spekulera kring vilka psykologiska faktorer som bör tillskrivas störst vikt när det gäller att förklara mörkertal, vilket innebär att det alltid kommer att vara problematiskt att säkerställa några entydiga antaganden angående svars- och anmälningsbenägenhet.
Vilka former av utsatthet som kan upplevas som extra känsliga för de drabbade är rent konkret svårt att uttala sig alltför säkert kring. Givetvis förekommer det en stor mängd ouppmärksammade sexualbrott inom parrelationer, där de drabbade många gånger undviker att anmäla övergreppen. Men det finns även en risk att man ställer upp en ensidig och på förhand förmodad förklaringsmodell som överskuggar andra faktorer och tolkningsmöjligheter.
Den återkommande parollen “de flesta våldtäkter sker i hemmet” riskerar, genom sin ensidighet, att sopa andra förekommande sexuella övergrepp under mattan. Inte heller framhäver den det faktum att ensamstående personer befinner sig i en högre riskzon för sexuella övergrepp än sammanboende personer.
För den som vill ladda ned den senaste NTU 2008-studien i PDF-format, kan detta ordnas utan kostnad från denna sida.
Undertecknad önskar även att i sammanhanget uppmärksamma denna stundande kampanj mot våldtäkter – Stoppa Våldtäkterna
