Arkiv för January, 2009

Aisopos Fabler – I

Tuesday, January 27th, 2009

De berättelser som går under namnet Aisopos (Αἴσωπος) fabler är bland de äldsta europeiska fabler vi känner till. Aisopos skall ha levat på ön Samos för omkring 2500 år sedan och med all sannolikhet skrev han inte själv ned dessa berättelser på egen hand, vilket lämnar deras upphov i ett någorlunda mytomspunnet halvdunkel. Aisopos skall hursomhelst ha slutat sin tid genom ett ödesdigert fall nedför Delphis murar.

Fabeln som berättelseform utgår från en värld av symboler. I fabeln är räven som varelse en arketypisk personifikation av de oföränderliga egenskaperna av det allra mest rävlika, liksom fåret ständigt är fårlikt. Fabeldjurens handlingsutrymme är således bundet vid en symboliskt fastslagen inneboende natur.

Moral och levnadsvisdom förmedlades i folksagorna genom praktiska exempel som levandegjorde förhållandet mellan orsak och konsekvens, hellre än genom ett dikterande av moraliserande regler. Ibland kunde fablerna helt och hållet sakna en formell slutpoäng, vilket gav åhöraren en frihet att tolka sagans olika innebörder efter eget bevåg. För den som vill förstå de symboliska distinktioner som skiljer de olika fabeldjurens karaktäristiker från varandra, är Aisopos fabler än idag en rik källa. De är lika aktuella för en samhällskritiker idag, som de var under antiken.






Hunden och Vargen

En utmärglad varg var nästan som död av hunger när han av en händelse råkade träffa på en gårdshund som spatserade förbi.

“Men, Kusin -”, sade hunden ” – jag visste hur det skulle gå; ditt oregelbundna liv kommer snart att leda dig i fördärv. Varför arbetar du inte jämnt och stadigt, såsom jag gör, och får din mat regelbundet framburen?”

”Det skulle jag inte alls ha något emot”, svarade vargen,
”om jag blott hade en sådan plats att gå till.”

”Jag kan utan problem ordna detta åt dig”, gläfste hunden,
” – kom med till min husbonde så skall vi arbeta samman och dela på maten.”

Så gick vargen och hunden i följe till staden. Medan de vandrade vägen framåt lade vargen märke till att hårstråna kring hundens hals var slitna och avskavda. Vargen blev då nyfiken och frågade så hunden vad nu detta berodde på.

”Åh, det är ingenting.”, svarade hunden, ”Pälsen blir lite tufsig just där på grund av att min husbonde fäster kopplet där varje kväll. Det stramar lite grann till en början, men man vänjer sig snart.”

”Ah, jag förstår.”, sade vargen.
”Adjö då, Kusin hund”.





Mannen och Skogen

En man färdades en dag genom skogen med ett yxblad i handen. Så kom det sig att mannen efterhand stannade upp och bad träden att ge honom blott en enkel gren att ha med sig på färden. Träden, som var godhjärtade till sin natur, gav honom strax en gren att bruka till ändamålet.

Föga hade de anat att mannen inom kort skulle skära den enskilda grenen till ett yxskaft som han sedan fäste vid yxans blad, varpå han sedan satte igång med att ihärdigt hugga ned träd efter träd. Träden insåg nu, sent i efterhand, hur naiva de hade varit som, av sig själva, givit mannen just det verktyg som nu avverkade dem.




Kvistbunten

En gammal man sammankallade på sin dödsbädd sina söner omkring sig för att en sista gång råda dem före sin bortgång. Den äldre mannen hade ofta oroat sig över att bröderna ständigt tvistade och bråkade med varandra sinsemellan. När alla söner var samlade, beordrade han så en av sina tjänare att hämta en bunt kvistar som tvinnats ihop med björkris, samt bära fram denna inför sönerna.

Till den äldste sonen sade den gamle mannen:

”Använd nu all din kraft och bryt dessa kvistar.”

Den äldste sonen tog i så hårt han kunde, men lyckades för allt i världen inte att bryta kvistbunten. Besviken över misslyckandet gick uppgiften vidare till den näst äldsta sonen, som under en minst lika hård ansträngning var tvungen att ge upp med styrkeprovet. Alla de andra sönerna gjorde sedan var och en i tur och ordning tappra försök, men bunten med kvistar tycktes för dem alla vara omöjlig att bryta.

”Tillsammans kommer ni att stå starka inför varje tänkbar fiende. Men träter ni sinsemellan, är ni inte svårare att bryta än den enskilda kvisten.”

Forskning kring naturliga hemvist kan hjälpa utrotningshotade djur

Saturday, January 17th, 2009

Däggdjur väljer aktivt att hålla sig på avstånd till nära besläktade arter. Anledningen till detta är att de konkurrerar om samma föda, resurser och boplatser. Dessa insikter är viktiga när det gäller att hjälpa utrotningshotade djurarter i takt med att deras hemvistmiljöer trängs undan och försvinner.


Resultatet av en forskningsrapport i biologisk vetenskap från Imperial College London (2008) visar att däggdjur runt om i världen med avsikt väljer att leva åtskilda från nära besläktade arter.

Forskarlaget bakom studien menar att fynden är viktiga eftersom en förlust av naturliga miljöer på grund av skogsavverkning och miljöförstöring kan tvinga arter som har ett nära släktskap att leva närmare varandra än tidigare.


Reducering av naturliga hemvist skapar konkurrens

– Däggdjursarter som delar en nära gemensam evolutionär förfader har snarlika behov när det gäller föda och andra viktiga resurser. Vår studie visar att detta har medfört att nära besläktade arter håller ett visst avstånd från varandra i naturen. Utan denna separation så konkurrerar den ena arten ut den andra, säger rapportens huvudförfattare Natalie Cooper.

– Faran består i att människans reducering av naturliga livsmiljöer tvingar dessa nära släktingar att leva tillsammans inom små geografiska områden där de blir tvungna att kämpa med varandra för sin överlevnad.



Studien utgick från tre olika huvudgrupper av däggdjur: central- och sydamerikanska apor, opossum samt jordekorrar. Genom att kartlägga var dessa däggdjursarter lever fann de att nära evolutionära släktingar genomgående lever inom skilda områden.


Nya kartläggningar

Hypotesen om att nära besläktade arter mest sannolikt inte lever i nära kontakt med varandra, på grund av en hård konkurrens om resurser, framfördes för första gången år 1859 av Charles Darwin.

Den engelska studien från 2008 presenterar de mest tillförlitliga bevisen hittils till stöd för Darwins förutsägelse, tack vare det nya familjeträdet för däggdjur som utvecklades av engelska biologer 2007. Rapporten stödjer sig även på en omfattande kartläggning av däggdjurspopulationer över hela världen.


Ökad förståelse för risker

Forskargruppens avsikt är att deras fynd ska kunna hjälpa konservatorer att få en bättre förståelse för de problem och faror som däggdjursarter kan utsättas för när deras naturliga hemvistmiljöer trängs undan och de tvingas att leva sida vid sida med nära evolutionära släktingar.

[Denna artikel har tidigare publicerats i Folkets Nyheter, 7 Juni 2008]

Hagalaz Runedance – Das Fest Der Wintersonne

Monday, January 5th, 2009

Hagalaz Runedance var ett musikprojekt i regi av artisten Andrea Haugen under perioden 1996-2002.

Även om Hagalaz Runedance inte längre existerar har dess inverkan på den nordeuropeiskt präglade neofolken varit av betydelse. Texterna genomsyrades av ett nära förhållande till natur- och djurvärlden, inte sällan med en germansk schamanistisk prägel.

Med “Das Fest Der Wintersonne” manas ett nytt års cykel fram.
Solen vänder och Balder vaknar åter till liv.

Livskraften spirar åter.

Hagalaz Runedance – Das Fest Der Wintersonne

Rauch von Holz und Harz liegt in der Luft
ich atme ein den verlockenden Duft
Yulezeit ist da, Yulezeit ist da

Im tiefstem Winter, so einsam die Nacht
die Sonne wendet und Balder erwacht
Stellt das Sonnenrad auf, stellt das Sonnenrad auf

Der Tannenbaum in seiner Pracht
Der Yuleast lodert hell durch die Nacht
Stimmungsvolle Ruh, stimmungsvolle Ruh

Das Licht am Himmel die Hoffnung bringt
und Tor wild seinen Hammer swingt
Kraft fuers kommende Jahr, Kraft fuers kommende Jahr

Frey und Freyas Sinnlichkeit
Bringt Liebe, Lust und Fruchtbarkeit
Leben wird weitergehn, Leben wird weitergehn

Oh, Wintersonne das Fest fuer Sie
Meed, Korn und das Blut unsere Gaben an Sie
Auf ewige Wiederkehr, auf ewige Wiederkehr

Ultima Thule – Fäderneslandet

Sunday, January 4th, 2009

Kvällens inlägg uppmärksammar den unge talangfulle trubaduren Megamanlius som framför en mycket trevlig tolkning av låten “Fäderneslandet”.

Fler av dennes alster återfinns här.

Fäderneslandet (Ultima Thule)

Här blev jag upplyft på min faders arm
Här blev jag vaggad trygg i moders famn
Här nötte jag mina första skor
Här har jag min syster och min bror

Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag i frihet
Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag mitt liv i frihet

Såg ett ansikte, en döende man
Lärde mig att lyssna, att älska mitt land
Livet är ett strövtåg, en öken och en äng
Det som frös det dog, gör våren grönt igen

Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag i frihet
Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag mitt liv i frihet

Högt flyger örnen, min frihet är att se
Allt jag älskar, vill jag återge
Sjöars glitter, kust till fredens hav
Det är mitt arv, som den gamle gav

Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag i frihet
Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag mitt liv i frihet

Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag i frihet
Här vill jag leva, här vill jag dö
Här lever jag mitt liv i frihet