Aisopos Fabler – I
Tuesday, January 27th, 2009De berättelser som går under namnet Aisopos (Αἴσωπος) fabler är bland de äldsta europeiska fabler vi känner till. Aisopos skall ha levat på ön Samos för omkring 2500 år sedan och med all sannolikhet skrev han inte själv ned dessa berättelser på egen hand, vilket lämnar deras upphov i ett någorlunda mytomspunnet halvdunkel. Aisopos skall hursomhelst ha slutat sin tid genom ett ödesdigert fall nedför Delphis murar.
Fabeln som berättelseform utgår från en värld av symboler. I fabeln är räven som varelse en arketypisk personifikation av de oföränderliga egenskaperna av det allra mest rävlika, liksom fåret ständigt är fårlikt. Fabeldjurens handlingsutrymme är således bundet vid en symboliskt fastslagen inneboende natur.
Moral och levnadsvisdom förmedlades i folksagorna genom praktiska exempel som levandegjorde förhållandet mellan orsak och konsekvens, hellre än genom ett dikterande av moraliserande regler. Ibland kunde fablerna helt och hållet sakna en formell slutpoäng, vilket gav åhöraren en frihet att tolka sagans olika innebörder efter eget bevåg. För den som vill förstå de symboliska distinktioner som skiljer de olika fabeldjurens karaktäristiker från varandra, är Aisopos fabler än idag en rik källa. De är lika aktuella för en samhällskritiker idag, som de var under antiken.
Hunden och Vargen
En utmärglad varg var nästan som död av hunger när han av en händelse råkade träffa på en gårdshund som spatserade förbi.
“Men, Kusin -”, sade hunden ” – jag visste hur det skulle gå; ditt oregelbundna liv kommer snart att leda dig i fördärv. Varför arbetar du inte jämnt och stadigt, såsom jag gör, och får din mat regelbundet framburen?”
”Det skulle jag inte alls ha något emot”, svarade vargen,
”om jag blott hade en sådan plats att gå till.”
”Jag kan utan problem ordna detta åt dig”, gläfste hunden,
” – kom med till min husbonde så skall vi arbeta samman och dela på maten.”
Så gick vargen och hunden i följe till staden. Medan de vandrade vägen framåt lade vargen märke till att hårstråna kring hundens hals var slitna och avskavda. Vargen blev då nyfiken och frågade så hunden vad nu detta berodde på.
”Åh, det är ingenting.”, svarade hunden, ”Pälsen blir lite tufsig just där på grund av att min husbonde fäster kopplet där varje kväll. Det stramar lite grann till en början, men man vänjer sig snart.”
”Ah, jag förstår.”, sade vargen.
”Adjö då, Kusin hund”.
Mannen och Skogen
En man färdades en dag genom skogen med ett yxblad i handen. Så kom det sig att mannen efterhand stannade upp och bad träden att ge honom blott en enkel gren att ha med sig på färden. Träden, som var godhjärtade till sin natur, gav honom strax en gren att bruka till ändamålet.
Föga hade de anat att mannen inom kort skulle skära den enskilda grenen till ett yxskaft som han sedan fäste vid yxans blad, varpå han sedan satte igång med att ihärdigt hugga ned träd efter träd. Träden insåg nu, sent i efterhand, hur naiva de hade varit som, av sig själva, givit mannen just det verktyg som nu avverkade dem.
Kvistbunten
En gammal man sammankallade på sin dödsbädd sina söner omkring sig för att en sista gång råda dem före sin bortgång. Den äldre mannen hade ofta oroat sig över att bröderna ständigt tvistade och bråkade med varandra sinsemellan. När alla söner var samlade, beordrade han så en av sina tjänare att hämta en bunt kvistar som tvinnats ihop med björkris, samt bära fram denna inför sönerna.
Till den äldste sonen sade den gamle mannen:
”Använd nu all din kraft och bryt dessa kvistar.”
Den äldste sonen tog i så hårt han kunde, men lyckades för allt i världen inte att bryta kvistbunten. Besviken över misslyckandet gick uppgiften vidare till den näst äldsta sonen, som under en minst lika hård ansträngning var tvungen att ge upp med styrkeprovet. Alla de andra sönerna gjorde sedan var och en i tur och ordning tappra försök, men bunten med kvistar tycktes för dem alla vara omöjlig att bryta.
”Tillsammans kommer ni att stå starka inför varje tänkbar fiende. Men träter ni sinsemellan, är ni inte svårare att bryta än den enskilda kvisten.”
