“Strålande Jul” sjunger här den ännu osignerade Elolinona.
Med sin vackra, klingande ljusa röst tolkar hon flera av våra finaste sånger.
Rimfaxe önskar alla läsare av Motpol en riktigt God Jul!
För den som vill höra mer, finns fler av hennes alster här.
Kvällens inlägg är en recension av boken “Jenny Nyström – Livet och Konsten”, författad av Gunnel Forsberg Warringer, som publicerades på Ordalaget Bokförlag i år (2008).
Barndom
Jenny Eugenia Nyström föddes i Kalmar den 13 juni 1854. Hon växte upp i en arbetarklassfamilj och hade fyra syskon. Hennes enda syster, Augusta, dog av tuberkulos i ung ålder och hennes bror Leonard, som liksom Jenny var konstnärligt begåvad, dog endast 19 år gammal efter påbörjad konstnärsutbildning. Två av hennes bröder emigrerade till Amerika, varav den ena, Axel, blev pianostämmare, medan brodern Emils öde i det nya landet är ovisst.
Trots systerns tragiska och tidiga bortgång, beskrev Jenny barndomen i ljusa ordalag;
“Jag var ibland mycket yster och vild och tävlade med mina bröder och andra pojkar i upptåg och äventyr. När det blåste riktigt i Kalmar, brukade vi hänga oss på väderkvarnsvingarna och fara till väders. Underligt nog inträffade aldrig någon olyckshändelse under dessa våra farliga tilltag.” [...]
När Jenny var åtta år gammal flyttade familjen till Göteborg.
Hon berättar;
“Så kom jag till Göteborg. Mitt första minne därifrån var ett segelfartyg, som med fulla segel och sin underbara galjonsbild seglade uppför älven i solnedgången. Hela skeppet med segel och allt glänste som guld. Jag sprang ofta till skeppsvarvet för att få tag i det skeppet, ty det var olikt alla andra skepp. Det var, enligt min tro, ett sagoskepp fullt av underbara skatter från fjärran länder.” [...]
Tidiga konstintryck
Vid nio års ålder, efter ett års vistelse i den nya staden, började Jenny i en småbarnsskola och hade sin bostad i Carlgrenska skolhuset. Inte långt därifrån låg det Gathenhielmska huset, som då ägdes av häradshövding J. Dahlström.
“Hur många gånger var jag ej då däruppe och i den dithörande vackra trädgården. Häradshövdingen lånade mig engelska tidningar och Illustrerad tidning, till min stora förtjusning, då de innehöllo en massa illustrationer och intresserade mig oerhört.” [...]
Som elvaåring blev den begåvade eleven Jenny Nyström antagen på Göteborgs Musei Rit- och Målarskola och fann där flera inspirerande förebilder inom lärarkåren, bland andra Fredrik Wohlfart som stimulerade hennes intresse för tomtar. Landshövdingen och riksdagsmannen Albert Ehrensvärd uppmärksammade tidigt hennes talanger och han kom att hjälpa och sporra den unge Jenny på många sätt, bland annat genom att introducera henne för direktören för Konstakademien i Stockholm.
Dessa kontakter var viktiga för Jenny, som kom från en fattig bakgrund och tidigt hade varit tvungen att tjäna ihop sina egna pengar. Möjligheten att ta upp beställningar var en grundförutsättning för att hon skulle ha råd att studera, vilket innebar att de rätta nätverken var oumbärliga.
Konstakademien i Stockholm
När Jenny Nyström år 1873 blev antagen till Konstakademien var årets prisämne “Tor skadar ovetande sin son Svade”. Något pris tycks hon inte ha vunnit under detta år, men hon var hur som helst en ambitiös och disciplinerad student. Fem år senare vann Jenny 200 kronor inom prisämnet “Den barmhärtige samariten”, en summa som vid denna tid var mycket behjälplig för henne. I kamp med de ekonomiska realiteterna hade Jenny under sin studietid knappt tid till någon semester. Prispengarna inom de årliga konsttävlingarna sporrade henne att ägna en stor del av sin tid till måleriet och konststudierna.
År 1880 belönades Jenny med 300 kronor inom prisämnet “Loke fängslas av asarna”, en god ekonomisk vinst som gav henne mersmak. Den stora drömmen var att få studera i Paris, vilket krävde att hon tillkämpade sig den kungliga medaljen. Denna bragd lyckades Jenny med år 1881, då hon vann en delad förstaplats inom prisämnet “Gustav Vasa inför kung Hans”. Vägen till Paris låg nu öppen för Jenny Nyström som trots sin ofördelaktiga ekonomiska bakgrund var fast besluten att nå sina mål.
Tiden i Paris
Jenny Nyström skrev in sig vid Académie Colarossi vid slutet av 1882. Att bli antagen till Ecole des Beaux Arts i Paris var vid denna tid inte möjligt för kvinnliga konstnärer, då denna akademi enbart accepterade manliga sökanden. Efter en tid av hårt arbete lyckades Jenny i tillägg bli antagen till Salongen i Paris, vilket var en viktig inkörsport till både stipendier och beställningar. Jenny Nyström blev med tiden både uppmärksammad och uppskattad i Paris, och denna period var viktig för hennes utveckling.
Man kan tala om en veritabel skandinavisk invasion i Paris vid tiden efter 1878, där ett trettiotal av nordens mest begåvade konstnärer fanns representerade, varav merparten var svenskar. Carl och Karin Larsson brukade ordna en årlig svensk julfest i Grez och vi vet att Jenny deltog vid denna tillställning åtminstone vid ett tillfälle, år 1884. En bit in på 1880-talet uppstod en schism mellan ett flertal av de utlandsstuderande svenska konstnärerna som kallade sig Oppositionella, i motsättning till den svenska Konstakademien, där stark kritik riktades mot akademiens förfaringssätt.
Även Jenny Nyström identifierade sig som Oppositionell vid denna tidpunkt, men det handlade inte om någon stark antagonism mot Akademien från hennes sida. För hennes del var det enbart en önskan att införa förbättrade förhållanden.
För den som vill läsa en detaljerad redogörelse över 1880-talets konstschism finns det en relativt utförlig beskrivning på Projekt Runebergs webbsida.
Tillbaka till Stockholm
Jenny förlovade sig med Daniel Stoopendahl till hösten 1884, som kort tid efteråt avslutat sina medicinstudier. Två år senare flyttade hon tillbaka till Stockholm för att bo med sin framtida make och lämnade så Paris bakom sig.
Med tiden kom Jenny att mer eller mindre bli ensam försörjare i familjen, då maken Daniel Stoopendahl ofta var inlagd på sjukhus, troligen sjuk i tuberkulos, och hennes oro över sonen Curts många personliga problem måste ha varit en tung börda för henne, i tillägg till den ofta pressade ekonomiska situationen. Maken Daniel var dock ett stort stöd för Jenny under de perioder då han var frisk, men i det stora hela fick hon dra det största lasset för deras och sonen Curts försörjning. Jenny hade som sagt förlorat sin enda syster i TBC som barn, och klagade aldrig över sin sitution. Det fanns en ständigt närvarande lojalitet makarna Nyström-Stoopendahl emellan.
Trots sina många personliga svårigheter blev sonen Curt en hyggligt duktig konstnär som inte sällan arbetade tillsammans med Jenny på olika projekt, en kombination som gjorde det möjligt för dem att komplettera varandra på det konstnärliga planet. Jenny Nyströms tillvaro var under hela livet en kamp mot ekonomiska svårigheter och hon tog sig därför an alla beställningar och arbeten hon kunde få. Inte sällan blev hon överbelamrad med arbete på grund av detta, men hon var trots det hårda slitet tacksam över varje inkomst hon kunde få.
Missunsamhet
På grund av Jenny Nyströms höga nivå av produktivitet, riktades det då och då en missunsam kritik mot henne som framställde hennes konst som billig, medelmåttig och kommersiell. Hon tog förståeligt nog illa vid sig av denna kritik, då hon lade ned stor tid på studier inför sina motiv och ställde stora krav på sig själv när det gällde kvalitet. Jenny Nyström var i hög grad en mycket originell konstnär som visserligen erbjöd sin konst till en billig peng på tidnings- och bokomslag, vykort, o.s.v. men som aldrig tummade på den konstnärliga kvalitéten och integriteten.
Inspiration inom familjen
Jennys pappa Daniel var inte sällan inspirationsmaterialet för flera av hennes tomtar, och sonen Curt återkommer bland många av hennes barnmotiv. Även om hon ofta målade sina tomtar med röda toner, uttalade hon mycket bestämt att “vår svenska tomte [ska] vara gråklädd”. När Jenny växte upp var det julbocken som kom med klapparna – inte tomten. Det var på Jennys eget bevåg som rollen av klapputdelare föll på tomten, medan bocken gärna fick dra släden. Genomgående för hennes många alster är djupa och skarpsynta studier, där konstnärinnan lärde känna sina skapelser utan och innan.
“Att alltid vara glad och tänka vackra och vänliga tankar. Elaka tankar gör en gammal och rynkig. – Ät lagom med mat, som inte är för starkt kryddad. – Tidigt upp och tidigt till sängs.”
Maken Daniel Stoopendahl blev aldrig helt frisk och avled slutligen 1927, vilket innebar ett hårt slag. Jenny hade under livet kommit att förakta pengar, då hon återkommande hade varit tvungen att efterfråga förskottsbetalningar för att få ekonomin att gå runt. Inte sällan gav hon bort tavlor som betalning. Hon fortsatte med sin konstgärning långt in på gamla dagar, och vägrade långt och länge att pensionera sig. Jenny behövde nämligen konsten för sin livsglädjes skull.
Jenny flyttade år 1942 till Traneberg utanför Stockholm där hon bodde fram till sin död, 1946. Hon blev 92 år gammal.
Tomislav Sunic är doktorand i politisk vetenskap, har tidigare arbetat som kroatisk diplomat, samt är en erfaren författare och översättare som talar ett flertal europeiska språk flytande.
Herr Sunic höll ett mycket uppskattat tal under Nordiska Festivalen som anordnades i slutet av augusti i år. De som närvarade på denna gemytliga tillställning utanför Göteborg hade möjlighet att utbyta ett par ord med författaren till boken Homo Americanus under paustid, ett ypperligt tilllfälle vilket undertecknad inte missade.
Tomislav Sunic framstod utan tvivel som både sympatisk och jordnära under festivalkvällen och gav sig gärna in i diskussioner med de festivalbesökare som var intresserade av att tala med honom om hans senaste bok, om europeisk kultur och identitet, eller om andra ämnen som låg dem nära om hjärtat.
Identitet och ersatz-identitet
Talet handlade bland annat om balansen mellan regionala identiteter i kontrast till en övergripande europeisk identitet, om vikten av samarbete mellan européer framför onödiga konflikter och krig. Under talet togs offermentalitetens skadliga effekter upp, samt vikten av att stärka den etniska europeiska identiteten.
Tomislav förde även fram sina tankar kring begreppet “falsk identitet”, liksom kring fenomenet “ersatz identity”, varvid han bland annat kritiserade effekterna av den kulturimperialism som USA har bedrivit efter det kalla kriget, ett tema som han uttryckte symboliskt;
- “all over Europe you see this broken English
mimicry of this “Melrose Place” – type of false identity”
Det är inte enbart de utomeuropeiska invandrarna som är problemet i dagens läge, konstaterar dr. Sunic, utan problemet ligger även hos oss.
Bristen på en stark och levande europeisk identitet är en av våra största svagheter, och där måste vi vara självkritiska och skärskåda oss själva för att kunna förbättra vår situation. Just en sådan självförbättring är något som Tomislav Sunic ofta återkommer till – det är endast genom att bygga en seriös, kulturellt förankrad etnisk rörelse, baserad på en sund etnisk identitet, som någon form av framgång kan uppnås. Varje form av gettoisering av identiteten och kulturen måste med nödvändighet vara ohälsosam, betonar dr. Sunic.
“En av våra viktigaste uppgifter framöver,
är att få samhället att erkänna vår identitet.”, förklarar han.
Ursäktskulturens skadlighet
Tomislav återkommer även till det faktum att vi måste lämna urskuldandets tid bakom oss. Vi nordbor och europeer kan inte längre retirera i en ständig försvarsställning, där vår identitet baserar sig på en negativ ursäktskultur;
- “Nej, jag är inte rasist”
- “Nej, jag är inte anti-semit”
- “Nej, jag är inte A, B eller C”
Denna påtvingade ursäktskultur är skadlig genom att den tvingar européerna att definiera sig utifrån vad de INTE är – genom ständiga ursäkter – istället för att definiera sig i positiva och livsbejakande termer utifrån vad de faktiskt ÄR. Det skapar en anti-identitet med andra ord. Tomislavs budskap är att du ska vara stolt över den du är. När andra människor vill definiera vad du är – utifrån sina egna motiv – är det viktigt att inte fastna i deras stigmatiserande beskyllningar.
Tomislav Sunic tar under sitt tal också upp den vanligt förekommande och hycklande inställning som förutsätter att precis alla folkgrupper – utom vita européer – kan vara stolta över vad de är, över sin kultur och över sitt ursprung. Om du däremot är stolt över att vara svensk, nordbo, vit och europé, kan du däremot räkna med att riskera problem vid universitetet, arbetsplatsen, o.s.v.
Rimfaxes kommentar: Ordet “rasist” har idag mer eller mindre samma funktion som epitetet “häxa” hade under inkvisitionens dagar – dess användning syftar till att framkalla en kollektiv lydnad genom socialt tryck, insinuerat hot och rädsla för förföljelse. Det fanns under inkvisitionen aldrig något försvar mot att bli anklagad för “häxeri”, eftersom den anklagade ansågs vara dömd på förhand vid blotta anklagelsen. Vad en “häxa” däremot var, fanns det ingen som kunde redogöra för. Det kunde räcka med att ha fel åsikter och ingen grad av ursäktande räckte för att rentvå dig från stämpeln.
Begrepp såsom rasism – eller häxeri för den delen – rymmer gemensamt en djupgående godtycklighet och subjektivitet som innebär att deras stigmatiserande innebörder och antydningar förskjuter varje form av diskurs mot halmstråretorik och ad-hominemargument, hellre än att uppmuntra till sakliga resonemang som kan belysas ur olika infallsvinklar.
Skuldtraditioner
Den sekulära kristendomens skuldtradition har fortfarande samhället i ett hårt grepp, menar Sunic – vår identitet har blivit definierad utifrån en ständigt närvande idé om nedärvd synd och skuld. Etnomasochismen bör delvis förstås som ett resultat denna skuldbeläggande och negativa identitet.
Dr. Sunic fördjupar denna analys i sin senaste bok Homo Americanus, där han förklarar hur de amerikanska eliternas strävan att bortförklara sina egna globala maktambitioner med ursäkten “making the world safe for democracy”, närmast har en messiansk och religiös prägel.
Mångkultur och offermentalitet
Slutligen förklarar dr. Sunic hur sårbart och ostabilt ett mångkulturellt och mångrasligt samhälle i grunden är. När offermentalitetens medaljer är bland de högsta utmärkelserna en medborgare kan erhålla, kommer ett sådant samhälle att präglas av olika etniska grupper som tävlar i offermentalitetens lagsport sinsemellan.
Avslutningsvis betonar han vikten av att föregå med gott exempel och att lära sig spelets regler; det tjänar ingenting till att medvetet gå in för att misslyckas. Att skaffa sig en god utbildning, klä sig propert, uppträda korrekt, o.s.v. är viktigt, framhäver dr. Sunic.
Tomislav poängterar också det faktum att man för att vara rotad i den egna identiteten inte alls behöver förringa eller förminska andras identitet. Den som är trygg i det egna, behöver inte definiera sig själv utifrån en negativ eller falsk identitet.
Jenny Nyström är kanske mest berömd och uppskattad för sina vackra högtidsillustrationer som fortfarande sprider julstämning i vårt decemberkalla norden. Men vi minns Jenny Nyström även för hennes levande och symboliskt rika illustrationer av Eddan som hittils inte har haft någon motsvarighet.
Jenny lät oss skåda de nordiska gudasagorna med nya ögon. Medan traditionella gestaltningar av Oden generellt sett har fokuserat på en åldrad man, framställde Jenny den unge jarlsgestalten med värme och närvaro samtidigt som hon framhävde dennes närhet till natur- och djurriket. Bakom hennes porträtt kan man skymta en kärleksfull sagoberättare som känner sina skapelser utan och innan.
Just naturnärheten är ett återkommande tema i hennes verk. Med stor skicklighet framställde hon tidstypiska dräkter, miljöer och allt som hör den norröna traditionen till. Bakom de vackra penselstråken låg grundliga studier.
Konstnärinnan Nyström lyckades på ett unikt sätt tolka de nordiska gudamyterna och presentera den norröna konsttraditionen med värdighet, livskraft och psykologiskt djup.
Jenny Nyström lämnade efter sig ett rikt arv som fortfarande inspirerar illustratörer och konstnärer över hela världen. Men framför allt nådde hon in i nordbornas hjärtan.
Läs mer om Jenny Nyström – Livet och Konsten – här.
