Arkiv för November, 2008

Medeltida kärleksballad: Under der linden

Thursday, November 6th, 2008


- Walther von der Vogelweide (1170-1230) -

“Under der linden”

Framförd av:

The ancient miracles

- ensemble für frühe musik augsburg -

(Christophorus, 1995)

- Ars-Nova Minnesang -

- Angus von Ardingen und Band -

Under the lime-tree

Under the lime tree
On the heather,
Where we had shared a place of rest,
Still you may find there,
Lovely together,
Flowers crushed and grass down-pressed.
Beside the forest in the vale,
Tándaradéi,
Sweetly sang the nightingale.

I came to meet him
At the green:
There was my truelove come before.
Such was I greeted —
Heaven’s Queen! —
That I am glad for evermore.
Had he kisses? A thousand some:
Tándaradéi,
See how red my mouth’s become.

There he had fashioned
For luxury
A bed from every kind of flower.
It sets to laughing
Delightedly
Whoever comes upon that bower;
By the roses well one may,
Tándaradéi,
Mark the spot my head once lay.

If any knew
He lay with me
(May God forbid!), for shame I’d die.
What did he do?
May none but he
Ever be sure of that — and I,
And one extremely tiny bird,
Tándaradéi,
Who will, I think, not say a word.

Originaltext: Under der linden

Under der linden
an der heide,
dâ unser zweier bette was,
dâ muget ir vinden
schône beide
gebrochen bluomen unde gras.
Vor dem walde in einem tal,
tandaradei,
schône sanc diu nahtegal.

Ich kam gegangen
zuo der ouwe:
dô was mîn friedel komen ê.
Dâ wart ich empfangen
(hêre frouwe!)
daz ich bin sælic iemer mê.
Kust er mich?
Wol tûsentstunt:
tandaradei,
seht wie rôt mir ist der munt.

Dô hete er gemachet
alsô rîche
von bluomen eine bettestat.
Des wirt noch gelachet
inneclîche,
kumt iemen an daz selbe pfat:
bî den rôsen er wol mac,
tandaradei,
merken wâ mir’z houbet lac.

Daz er bî mir læge,
wesse’z iemen
(nu enwelle got!), so schamte ich mich.
Wes er mit mir pflæge,
niemer niemen
bevinde daz, wan er und ich,
und ein kleinez vogellîn:
tandaradei,
daz mac wol getriuwe sîn.

Sokrates gravtal över de fallna heroerna

Sunday, November 2nd, 2008


En av Sokrates lärare i retorik sägs ha varit en kvinna vid namn Aspasia. Gravtalet nedan tillskrives denna Aspasia, även om detta visserligen är omtvistat. Athenarna låg vid denna tidpunkt i krig och varje vinter hölls ett högstämt tal över årets fallna krigare.

Gravtalet är relativt typiskt för sin genre – det liknar i stort sett andra gravtal från denna tidsperiod till uppbyggnad och struktur. Vad som gör texten en aning svårtolkad är den inramande dialog som Platon har vävt kring talet. Oavsett vad Platon avsåg med inramningen finns det däremot ingen anledning att tvivla på talets äkthet. Just detta gravtal blev faktiskt så populärt bland athenarna att det senare hölls traditionsmässigt på den årliga gravfärdsfesten i Athen, vilket Cicero berättar i efterhand.

Den genomgående avsaknaden av politisk korrekthet gör detta tal speciellt intressant ur vår tids perspektiv, liksom den starka fokuseringen på etnisk tillhörighet och släktskap. Det är även ett poetiskt vackert tal som mot slutet rymmer en kärv realism som egentligen inte står särskilt långt borta från det traditionella nordiska lynnet.

Talet kan ur ett modernt perspektiv uppfattas som stundvis teatraliskt och självidealiserande, men för att nå en djupare förståelse måste vi se till dess funktion; den högtidliga formen är ett uttryck för en respektfull hållning gentemot de döda och en lindring av de anhörigas sorg. Hyllningen av det egna bär en viktig funktion att stärka den inre sammanhållningen hos ett folk som är präglat av krig och svårigheter, samt att höja försvarsberedskapen. Genom att uppmuntra och stärka känslan av etnisk samhörighet och stolthet, uppmuntrar talet till att stärka åhörarnas samhällsbyggande egenskaper såsom altruism, själsfrändeskap och samarbete.

Eftersom texten nämner begreppet dygd, är det på sin plats att kort beskriva de fyra huvudsakliga antika dygderna:

Phronesis – Visdom
Andreia – Mod
Sophrosyne – Måttlighet
Dikaiosyne – Rättvishet

Om vi ser till den fornnordiska dygdetiken, kan vi konstatera att dessa dygder i stort sett sammanfattas genom uttrycket: Gör rätt och räds intet. För att känna till vad som är rätt och riktigt krävs visdom och rättvishet. För att sedan omsätta detta i handling, krävs mod. Utan modet är således de andra dygderna utan nytta. Måttligheten sammanfaller med det nordiska begreppet lagom.

Gravtalet återfinner vi i Platons dialog Menexenos;

Gravtalet över de fallna, återgivet av Sokrates;

————————————————

I handling har vi sörjt för att dessa män har fått det som de gjort sig förtjänta av, när de nu gör sin sista, förutbestämda färd, följda av stadens folk, och speciellt av sin familj. Det kvarstår att prisa dem i ord så som lagen föreskriver och seden är. För ett välformulerat tal om väl utförda handlingar skapar ett härligt minne om de handlande hos dem som hör på.

Därför behövs det ett tal som prisar de döda på ett fullständigt sätt, medan det uppmuntrar de levande på ett välgörande vis, ett tal som uppmuntrar barn och bröder att ta efter de dödas tapperhet, medan det skänker tröst till fäder och mödrar och till dem som må vara i livet utav ännu äldre släktled.

Hur skall ett sådant tal vara? Hur skall vi bäst begynna vårt lovtal över dessa tappra män – män som livsdagen lång fröjdade sina närmaste med sin dygd, och som slutade med att betala de levandes frihet genom sin död? Jag menar att man bör följa naturens gång: Tag utgångspunkt i det som gjorde dem tappra, och prisa dem utifrån det. Och det som gjorde dem tappra, var att de stammade från tappra män.

Därför bör vi allra först prisa deras ädla härkomst. Som en andra punkt kommer så den uppfostran och utbildning de har fått. Därefter blir uppgiften att ge en föreställning om de dåd de har uträttat, så att det blir klart för alla hur ärorika de har varit, och i hur hög grad dessa dåd var deras härkomst och uppfostran värdig.

Er ädla härkomst beror för det första på att era förfäder inte hade sitt upphov i främmande land. Och eftersom förfäderna inte kom invandrande någon annan stans ifrån, så gav de icke sina efterkommande status som inflyttade i landet. Nej, de tillhör jorden här, de bor och lever verkligen i ett fädernesland. De uppfostras icke, som andra, av en styvmor, utan av sin mor – landet de bebor.

Som fallna skall de nu vila i hembygdens jord hos henne som födde, fostrade och famnade dem som sina. Det är alltså bara rätt och riktigt att vi börjar med att förhärliga denna mor. För därmed förhärligar vi samtidigt dessa mäns ädla härkomst.

[...]

Det gäller alltså att visa att våra förfäder blev uppfostrade efter en god författning, en författning som gjorde den tidens människor goda – och vår tids människor också, som dessa hädangångna hör till. För vi har samma författning nu som vi hade den gången, nämligen aristokrati. Det är så vi styrs nu, och så vi i stort sett blivit styrda från de äldsta av tider. Någon kallar den riktigt nog demokrati, och andra föredrar att kalla den något annat. Men i verkligheten är det en aristokrati med stöd hos folket.

Det stämmer att vi återkommande har kungar; i sin tid kom de från en bestämd släkt, senare har de blivit valda. Makten i staten är det likväl i det stora hela folket som har. Men folket ger makt och myndighet till de som till varje tid är de bästa. Ingen hålls utanför varken på grund av sjukdom eller fattigdom, eller på grund av att de har fäder som ingen känner, lika lite som någon får någon särbehandling av motsatt orsak, så som i andra städer.

Nej, det finns bara en hållpunkt: Den som framstår som vis och god, skall härska och styra. Orsaken till att vi kan ha en sådan författning, är att vi är lika i vår härstamning. Andra städer består till skillnad från oss av alla slags människor som är olika sinsemellan; därmed får städerna också författningar som är byggda på olikhet; tyrannier och oligarkier. Där ser invånarna varandra som antingen herrar eller slavar.

Vi och våra däremot, nedstammar som om vi alla vore som bröder, från en moder, vi betraktar varandra inte som herrar eller slavar. Nej, vår naturgivna likhet i härstamning gör det till en nödvändighet för oss att söka likhet inför lagen. Den gör att vi inte utmärker någon med högre rang på annat grundlag än ryktbarhet för tapperhet och förståndighet.

[...]

Det första jag vill omtala, är hur detta vårt lands ättlingar, våra fäder, motstod perserna, Asiens herrar, då de ville lägga under sig Europa. Er tapperhet är det rätt och riktigt att minnas och lovprisa först. Om man skall lovprisa denna tapperhet som den förtjänar att lovprisas, måste man se det hela framför sig; man måste i tankarna förflytta sig till den tid då hela Asien redan var underkastat sin tredje konung.

[...]

De som har satt sig in i denna situation, förstår hur tappra de var, de män som vid Marathon höll stånd mot barbarernas övermakt, som tuktade hela Asiens stolthet och var de första att resa segertroféer över barbarerna. De gick i täten och lärde andra folk att persermakten inte var oövervinnerlig, utan att själv de talrikaste trupper och de rikligaste resurser måste duka under för tapperhet.

Jag vill därför hävda att dessa män inte bara är det faderliga upphovet till våra fysiska kroppar, men också till den frihet vi äger, vi och alla som bebor vår världsdel. För det var med denna bedriften för ögat som hellenerna vågade utkämpa också de senare farofyllda slagen för sin frihet: De hade lärt av de som kämpade vid Marathon.

[...]

Något senare blev det storkrig. Hellenerna gick alla som en styrka till angrepp mot oss och härjade vårt land. De fortsatte alltså att visa staden en otacksamhet som var högst oförtjänt. Våra män besegrade dem i sjöslag och tog ledande lakedaimoner till fånga på Sfagia. Men trots att det hade varit fullt möjligt att tillintetgöra dem, skonade de dem och lät de gå.

Så slöt de fred. De menade nämligen att det mot stamfränder är tillräckligt att kämpa tills segern är vunnen, och att ingen på grund av förbittring mot en enskild stad må undergräva hellenernas gemenskap; endast mot barbarer måste man nedkämpa fienden till siste man.

[...]

Efter denna fred följde ett tredje krig. Det blev värre än någon hade väntat. Många tappra fallna från det kriget vilar här.

[...]

När jag säger att kriget blev värre än någon hade väntat, hänsyftar jag till att de andra hellenerna var så upptagna med att besegra vår stad att de inte avhöll sig från att ta kontakt med ärkefienden – perserkungen. Han – barbaren som de tidigare hade fördrivit tillsammans med oss – han ville de nu på egen hand ha till att gripa in mot oss, mot hellener. Ja, de ville förena alla, hellener som barbarer, mot staden. Men då blev också stadens styrka och tapperhet uppenbar för alla!

För då de andra trodde att staden redan var nedkämpad och flottan avskuren vid Mytilene, bemannade athenarna själv sextio skepp och kom sin egen hemstad till undsättning. Alla är eniga om att de uppvisade den största tapperhet då de besegrade fienderna och befriade sina landsmän. De döda led däremot av ett oförtjänt öde, då de inte blev upplockade från vågorna och alltså inte får vila här.

Detta är män vi alltid måste minnas med tacksamhet. För genom deras tapperhet vann vi inte bara detta sjöslag, utan också resten av kriget. Det var nämligen tack vare dem som vår stad fick rykte om sig att aldrig kunna nedkämpas, inte ens om alla andra slöt sig samman mot den. Och ryktet svarar till verkligheten. För det är bara vår egen inbördes strid som har bringat oss till fall, aldrig andra. Vi är fortfarande idag obesegrade – av andra: oss själva har vi både besegrat och lidit nederlag inför.

[...]

Så vänligt och broderligt behandlade borgarna från Pireus och från staden varandra – stick i stäv mot vad de andra hellenerna hade förväntat sig. [...] Grunden till detta var enkom det äkta släktskap som bestod mellan parterna, för ett sådant släktskap leder till en grundläggande samhörighet baserat på blodets band – inte bara i ord, men i handling.

[...]

Så ädel är staden, så fri, självsäker och kärnsund, och så ingrott är vårt hat mot barbarerna! Vi är nämligen äkta och oförfalskade hellener, utan utblandning av barbarer. För folk som av natur är barbarer, men av sedvana greker, har aldrig uppehållit sig hos oss – avkomma av Pelops, av Kadmos, av Aigyptos, av Danaos och många andra. Vi bor samman som hellener – inte som blandningsbarbarer. Därför är också främlingshatet rent och djupt förankrat i vår stad.

[...]

Söner – att ni är ättlingar av tappra fäder, framgår av själva situationen. För även om möjligheten av ett liv i anskrämlighet står öppen för oss, föredrar vi en död i skönhet framför att utsätta er själva och era efterkommande för nid och bringa skam över våra fäder och alla tidigare släktled. Vi anser inte livet värt att leva för en som har bringat skam över sina egna, och tror att ingen, varken bland gudar eller människor, kan älska en sådan man, varken på jorden eller under den, när han är död.

Kom därför våra ord ihåg: Vad ni än gör, så gör det med mannamod – i erkännande av att om ni sviktar här, så är allt annat, allt det som ni äger, och som ni högaktar, bara till skam och vanära för er. För inte ens rikedom pryder någon som har uppnått den utan mannamod: Den rikedom han har, tillhör någon annan – inte honom själv.

Inte heller står kroppslig skönhet och styrka gott till en feg och usel man: Det verkar malplacerat och gör bara mannens dåliga egenskaper mer påfallande och fulheten lättare att skåda. Och all kunskap som inte är förbunden med rättvishet och andra sådana värden, framstår endast som förslagenhet – inte som visdom.

[...]

Någon av oss har fortfarande far och mor i livet. De må ni vid varje tillfälle uppmuntra till att så lätt som möjligt bära den olycka som drabbar dem, istället för att förena er med dem i sorg och veklagan. De har nämligen inte behov för mer bedrövlighet: Det öde de lider under, ger dem mer än nog av det.

Nej, lindrande och mildrande måste ni minna dem om att gudarna har bönhört dem i det de bad dem om allra mest. Det var nämligen inte att deras barn skulle bli odödliga, men att de skulle bli tappra och goda män och vinna sig ett eftermäle. Och dessa högsta av alla dygder uppnådde de då också. Det är inte lätt för en dödlig man att få allt i livet att gå så som han önskar.

[...]

Den mannen har inrättat sig bäst här i livet som är helt eller nästan helt självständig i allt som angår lyckan, och som inte är beroende av andra människor och inte blir tvungen att vara avhängig av vad andra utför såsom gott eller dåligt: Det är en besinnad, tapper och klok man. Om han uppnår rikedom, om han får barn, eller om han mister bägge delar, så kommer han att hålla sig till det gamla ordstävet. På grund av att han är trygg i sig själv, kommer han att undgå en övermåtta av glädje och sorg.

Sådana män är det alltså våra förfäder är – det väntar, önskar och hävdar vi. Och på detta sätt kommer vi i nuvarande situation helst själva att framstå, och vi kommer varken att sörja eller frukta i övermåtta om döden snart drabbar oss. Vi ber våra fäder och mödrar att inta samma hållning och bevara den resten av livet. De skall veta att de inte gör oss någon som helst gläjde om de sörjer och jämrar sig över oss. Snarare tvärt emot: Om de döda har någon förnimmelse av de levande, så ville det vara oss ytterst lite till nytta om de plågade sig själva och tog olyckan tungt.

Om de däremot tog det lätt och visade måttlighet, hade det glatt oss storligen. Våra liv hade då fått den vackraste avslutning som ett människoliv kan få, så att det är mer på sin plats för lovprisning än klagosång. Genom att stötta och fostra våra kvinnor och barn, och hålla sig till livet häruppe, kommer de lättast kunna glömma den olyckan som drabbade dem, och de kommer att få ett bättre och naturligare liv, mer i överensstämmelse med våra önskningar.

Det får vara tillräckligt med detta budskapet från oss till våra föräldrar. Vi hade gott kunnat uppmanat staden att dra försorg över våra fäder och söner: att utbilda de sistnämnda på ordentligt sätt och stödja de förstnämnda i deras ålderdom på ett värdigt vis. Men vi vet att staden kommer att visa omsorg för dem utan att vi uppmanar den till detta.

[...]

Detta må ni lägga på ert sinne, och inte ta olyckan så tungt. Då kommer ni också att vara till störst glädje för både levande och döda, och lättare bidra till att sorgen läkes hos både er själva och andra. Men nu när ni och alla de andra i sällskap har begråtit de döda såsom lagen föreskriver, är det på tid att gå bort härifrån.

Detta, Menexenos, är talet som Aspasia från Milet höll.

Den moderna människan

Saturday, November 1st, 2008

Den västerländska människan befinner sig sedan lång tid tillbaka inom en regnbågsskimrande glasbubbla. Det stora utbudet av distraktioner möjliggör fortfarande på detta stadium bubblans omärkbarhet – ännu en stund framöver. Det är ännu bara den som fysiskt går in i själva glasväggen som märker av den begränsade rörelseytan.

Dagens människa föddes in i en alltför sen tid då hennes kultur och identitet redan var under nedmontering och på upphällning, undanträngd av en konstgjord masskultur utan vare sig djup eller autenticitet. Men detta var det ingen som berättade för henne – hon gavs aldrig en chans att uppleva ett samhälle där hon kunde känna sig hemma.

I en tid då det artificiella framställs som naturligt, medan det naturliga avvisas som konstruerat, lever hon under en falsk pressenning av mångfald och frihet som sakta stramas åt. Hon är en varelse präglad av likriktningens och anpassningens psykologiska våld.

Man kan ibland skåda ett stråk av tomhet och alienering i hennes ögon, i de tysta ögonblick när hon inte är på sin vakt. Förlusten i hennes ansiktsdrag trotsar varje försök att klädas i ord eftersom den moderna människan knappt är medveten om vad hon har förlorat. Hon är mer anpassningsbar och flexibel än någonsin, mer effektiv och ambitiös än någonsin, liksom mer avlägsen inför sig själv, än någonsin.

Den nutida människan kan ibland liknas vid en varg som vankar av och an inom sitt stängsel, kuvad och förvirrad, utan att känna till vad frihet egentligen innebär, hur den smakar, och vad den skulle kunna tillföra livet. Instinkten att fly finns fortfarande kvar någonstans långt inne. Man kan stundvis se den blixtra till stark och otyglad i varelsens ögon – men vart ska hon fly när stängslet redan har skärmat av hennes hopp om förändring? När hennes drömmar redan bär sår av det osynliga stängslets taggtråd?

Framskyndande genom den betongströdda terrängen finner vi den postmoderna människan i ett hinderlopp av återkommande ekonomiska hänsynstaganden. Hon är kringgärdad och instängd av materiella hänsynstaganden. Ibland kan man nästan tro att hon är gjord av räntebärande papper. Så länge hon håller sig innanför den utstakade vägen så går det bra – kanske finns det även en smula karriär runt hörnet om hon är tillräckligt anpassningsbar.

På avstånd kan avlägsna bankkriser stundvis påminna henne om det vansinniga hav hennes liv driver runt på som ett anonymt gungfly för vågornas krafter. Hon tvivlar i grunden på etablissemanget och dess representanter – som hon sedan länge har förlorat förtroendet för – men ser ingen möjlighet till förändring av sakernas tillstånd. Hon har liksom den fångade vargen sakta resignerat inför de starka krafterna utanför hennes räckvidd.

Människan mot strömmen

Rimfaxe hälsar återkomsten av den autentiska människan mot strömmen, som utan tvekan eller rädsla uttrycker vad hon känner och tänker – som är sig själv fullt ut utan att kompromissa, trots att hon står utanför samhällets stödjande sfär av politisk korrekthet. En människa som inte köper ett färdigförpackat – och för makten harmlöst uppror i dekadens och droger – utan väljer att hellre möta samtiden med klara och genomträngande ögon.

Den idealistiska människan mot strömmen har trots sin frustration och besvikelse lämnat beklagandet över sakernas tillstånd bakom sig och istället låtit sig fyllas av en fast beslutsamhet att ägna sig åt konstruktiva insatser. Hon drivs i grunden av högre ideal, som ligger bortom den egna personliga vinningen.

Hon skiljer sig därför från de självidentifierade rebeller vars högsta mål som mest innefattade att normalisera sina egna avvikande sexuella preferenser. Den härdade människan mot strömmen ser istället längre än till enbart sin egen levnadstid.

Den härdade människan mot strömmen har förstått – trots att hon på djupet är en stark individualist och icke-konformist – att individen som en atomiserad och kulturellt upprotad enhet inte kan iscensätta de förändringar som situationen kräver. Hennes blick skådar därför uppåt och framåt, bortom verkningslösa tonårsrevolter och personlig egoism – mot en efterlängtad och verklig förändring.

————-—————————————————————————–—————–

Webblogg Rimfaxe

Saturday, November 1st, 2008


Rätt tänkesätt leder till rätt handlande. Denna regel gäller för hela spektrumet av mänskliga tilldragelser, från de ringa till de betydande, de världsliga till de sublima, de triviala till de yttersta.

I det senare fallet utgör rätt handlande – härlett ur rätt tänkesätt – skillnaden mellan existens och icke-existens, utplåning eller räddning, liv eller död. Detta gäller både för en individ och – i en mycket större skala – för en nation eller ras.

// Richard McCulloch

Webblogg Rimfaxe är en samhällskritisk blogg som med jämna mellanrum kommer att publicera tankar och betraktelser ur ett identitärt perspektiv. Det är undertecknads förhoppning att denna blogg kan vara till intresse för den politiskt inkorrekte läsaren som vill höra fler åsikter än de som dominerar de officiella massmediekanalerna.

Rimfaxe kommer framöver att ta upp varierande ämnen inom kultur, historia, sociobiologi, filosofi, psykologi, etnologi, konst, o.s.v. som i större eller mindre grad avviker från den politiskt korrekta normen.

Undertecknad hälsar härmed övriga skribenter på Motpol och ser fram emot ett givande samarbete.