Rimfaxe

Fabeln som uttrycksform hade av Oswald Spengler kunnat benämnas som Faustisk i sådan mening att den uttrycker ett distanserat, evigt och icke-personligt förhållande till mänskliga förehavanden. Istället för personifierade, mänskliga aktörer gav fabeln plats åt djur och naturfenomen i händelsernas centrum, ofta som representanter för olika personlighetstyper och arketypiska egenskaper.

Detta förhållningssätt placerade fabeln i en abstrakt position som varken var direkt moraliserande eller cementerad i tiden, samtidigt som den kunde fördjupa sig i moraliska frågeställningar. Utforskandet av sambanden mellan orsak och konsekvens är ett centralt tema i fabelvärlden, genom vilken berättelsernas sensmoral inte överförs direkt utan uppstår som en reflektion hos lyssnaren.

För att förstå den förkristna etikläran behöver man förstå fabelns och mytens språk. Moral förkunnades sällan som någon absolut sanning från en talarstol, utan erbjöds genom berättartraditioner som en situationsbetingad insikt i hur livet kunde levas för att undvika obalanser, misstag och tråkigheter. Inte minst gav fabeln en bördig jord för redan beprövade referenspunkter som hade varit till nytta för tidigare generationer.

Vidare läsning – Aisopos Fabler I.

Nordanvinden och solen

Det var en gång en vårdag då nordanvinden och solen hade hamnat i dispyt med varandra om vem utav dem båda som var den starkaste. Nordanvinden som var medveten om att årstiden stod till hans fördel kände sig i utgångsläget mycket självsäker över sin överlägsna styrka. Efter en stunds oenighet kom de slutligen överens om att pröva sina respektive krafter på en ensam fjällvandrare för att se vem av de två som först kunde förmå vandraren att ta av sig sin kappa.

Nordanvinden skred först ut till verket; han samlade raskt upp all sin kraft och stormade snart dundrande ned mot vandraren och grep tag i dennes kappa med en oerhörd kraft, som om han försökte bryta den loss från mannen vid första försöket; men ju hårdare nordanvinden använde sina krafter för att tvinga klädesplagget av vandraren, desto tätare knäppte mannen sin kappa omkring sig.

Efter nordanvindens kraftuppvisning föll turen på solen. Till en början strålade han varmt och milt mot vandraren, som snart kände sig manad att knäppa upp sin kappa och låta den hänga löst över axlarna; sedan sken solen med sin fulla styrka och mannen gladdes snart åt att kunna kasta av sig kappan helt och hållet för att fortsätta färden lättare klädd, med en börda mindre att bära.

Herden och vildgetterna

En herde var ute med sina getter på bete när han vid foten av en bergssluttning mötte en flock vildgetter. De vilda getterna kom nyfiket fram och blandade sig strax med hans egen flock. Vid slutet av dagen förde herden dem allesammans tillbaka till gethuset och gjorde sitt bästa för att få dem att trivas. När nästa dag grydde hade ett förfärligt ruskväder drabbat bygden och herden kunde inte ta med getterna på bete som vanligt, utan hela flocken hölls därför hemma i gethuset och blev utfodrade där.

Då herden saknade ett matlager som räckte till för en så stor flock som han nu hade i sin ägo, delade han ut begränsade ransoner till de egna getterna, medan han gav vildgetterna allt de kunde äta samt mer därtill. Herden var nämligen ängslig över att vildgetterna kanske inte ville stanna kvar och han tänkte som så att om han gav dem rikligt med mat så skulle de inte önska att lämna sitt nya hem, utan hellre stanna kvar i hans ägo. De egna getterna var på grund av den magra utfordringen de tvingades utstå under den kommande tiden snart utmärglade och fick uthärda en svår tillvaro på svältgränsen.

När vädret hade klarnat och ovädret dragit bort, ledde herden strax ut hela flocken på grönbete igen. Men knappt hade de kommit till begynnelsen av bergssluttningen föränn vildgetterna skingrade sig från flocken och skyndade sig åstad.

Herden blev mycket upprörd över denna plötsliga manöver och överöste de flyende vildgetterna med ilskna utrop;

”Otacksamma banditer!” ropade han,
”- att ni bara springer iväg sådär efter allt vad ni har fått!”

De vilda getterna fortsatte iväg utan att synbart ta någon notis om mannens utfall. Men en av de undflyende getterna som hade hört herdens ord vände sig om för att svara honom;

“Mycket riktigt behandlade du oss väl och gav oss all mat vi behövde. Ja, du behandlade oss faktiskt alltför gott. Det var just det som gjorde oss misstänksamma.

Om du behandlar nykomlingar som oss bättre än din egen flock, som har givit dig mjölk varje år och varit dig trogna, så finns det ingenting som säger att du inte sätter oss på svältdiet nästa gång du får tillskott av nya getter i din ägo.

Vi skulle då negligeras på samma sätt som din tidigare flock, medan du riktar din vänlighet mot de senaste nykomlingarna i din iver att behaga dem och förmå dem att stanna, utan en tanke på dem du redan har omkring dig.”

Örnen och pilen

En ensam örn cirklade stillsamt och majestätiskt över landskapet, så som den hade för vana att ägna sina dagar. Så kom det sig att örnen plötsligt överraskades av en jägares pil vars spets borrade sig djupt in i dess inre.

Svårt sårad av pilen flaxade örnen skadeskjuten nedåt mot jorden med sitt livsblod pumpandes ut ur kroppen. När örnen vred sitt huvud för att betrakta den pil som sänkt honom från höjderna och förseglat hans öde, fann han att pilskaftet var prytt av en av hans egna fjädrar.

”Ack”, utbrast örnen i sin dödskamp,
- ”vi skänker ofta våra fiender de medel som blir vår egen bane.”

Eliwagar är ett traditionellt inriktat musikaliskt projekt som sedan 2008 har släppt två högkvalitativa album. Bakom Eliwagar står en ung, begåvad kvinna som både skapar och utövar sin musik på egen hand.

Debutalbumet från 2008 präglades av inspirerande sånger som visade Eliwagars potentialer och skaparkraft, även om den tekniska kvaliteten ännu var lite trevande och försökte hitta sitt rätta uttryck.

Med den andra skivan – “Ancestral pagan flame..”, som släpptes tidigare under 2009, nådde Eliwagar upp till en mer professionell kvalitetsnivå, även om musiken är präglad av en genomgående gemytlighet och organisk stämning framför sterila och laboratoriska teknikaliteter.

Här nedan vill undertecknad uppmärksamma två inspirerande låtar från Eliwagars kommande album – “Fjellfolk Saga Fra Forntiden”, som för övrigt borde släppas tidigt under 2010.

Med kvällens inlägg vill jag lyfta fram en mycket trevlig cover av låten
Man of Iron, skriven av Thomas Forsberg (a.k.a. Quorthon).

I en tid av den västerländska civilisationens förfall och upplösning, måste nordbor och europeer stå starka vid sina ideal, sitt folk, sin kultur och sin heder, som män och kvinnor av järn.

Den talangfulle identitäre trubaduren som framför denna fina tolkning, finner man även här.

Man of Iron [Blood on Ice - Bathory, 1996]
I have paced these forests for so long, I don’t know
if I am man or I am beast

I, though, hold deep within me a quest for revenge
and I must be a man as much as I can be

I have learned to speak the tongue of animals
I have learned to read the signs in bark and snow

I have taken within myself
the spirits of my fathers,
long time gone

In this short time, far from home

A man of Iron, I’ve grown
A man of Iron, I have grown

En av undertecknads favoriter bland de många osignerade trubadurer som verkar idag är Elina Järventaus Johansson, även känd som Elolinona på youtube.

Här vill jag uppmärksamma både hennes utmärkta tolkning av traditionell kulning, samt en av hennes mästerligt skrivna nytraditionella låtar.

Mer av Elinas musik kan man finna här. Hennes tolkningar och egenproducerade alster sträcker sig över flera intressanta genrer och håller en mycket hög kvalitet.

This song is about the last battle in Sweden, in 1809, between Sweden and Russia. The battle took place in a small village in the north of Sweden, called “Sävar” which lies in Västerbotten, on the 19th of August in 1809. Sweden lost the war, and also Finland, to the Russians. Over 1000 swedish soldiers fell in the last battle.

Under maj månad detta år hölls en fotoutställning på Cacti Art Café i Bergen under namnet “Rebirth in roots”. En av de två medverkande utställarna var Kristina Tandrup Gittesdatter, en lovande bildkonstnär från Danmark som har arbetat med sin fotokonst, via hemsidan Njordfoto, sedan 2004.

För undertecknad är det svårt att sätta ord på vad som gör Kristinas konst så speciell, men den berör på ett sätt som få konstnärer idag lyckas med. Här nedan följer en intervju med den mångfacetterade konstnärinnan bakom Njordfoto.

Rimfaxe vill rikta ett varmt tack till Kristina för hennes medverkan i denna intervju och vill även understryka att Kristina här medverkar som privatperson och konstnär, utan några politiska ställningstaganden. Tidigare har Kristina medverkat i bland annat den traditionalistiska tidskriften Hex Magazine.

Hur har ditt intresse för fotografi och fotokonst utvecklats? Är det någonting som du har haft med dig hela tiden?

Da jeg var barn var jeg meget interesseret i levende billeder og lavede en masse amatørfilm, samtidig gik jeg rundt og fotograferede med et reklame-kamera min farfar havde fået fra sit arbejde.

Som pre-teenager og langt op i teenageårene malede jeg rigtig meget, samtidig med jeg fotograferede lidt. Da jeg blev 20 kom jeg så rigtig i gang med fotografiet. Jeg havde afsluttet mit gymnasium og var kommet ud som sproglig student.

Hele mit skoleforløb var ikke noget for mig, med undtagelse af billedkunst. Derfor besluttede jeg mig for at gøre noget jeg brændte for, som et slags sabbatår, og jeg var derfor at finde på en film og fotolinje. Jeg legede mig igennem hele dette år og opdagede ret hurtigt at mediet faldt mig relativt nemt. Jeg havde jo besluttet mig for at det skulle være et sabbatår, så efter eksamen droppede jeg ud som planlagt.

Jeg havde og har stadig ingen intentioner om at uddanne mig indenfor fotofaget. Siden 2004 har jeg lavet billeder under navnet Njordfoto, og herfra er det gået stærkt…

Varifrån hämtar du din inspiration och hur ser din skapande process ut?

Min inspiration ligger i naturens dybde, inde i de lag vi skal anstrenge os lidt for at se og føle. Naturens mange ansigter i form af farver og lys inspirerer mig til at gengive dem i mennesket som en del af naturen. Vores instinkter og gamle bånd af urtråde er meget vigtigt for mig. Oprindelige folk optager mig også meget. Gamle håndværk og shamanisme i særdeleshed.

Nogle gange kommer strømmen indefra og knokler på for at blive udtrykt. Store og små ting bliver skildret gennem mine billeder, og det tog mig en stor portion mod at vise andre billeder første gang. For man er jo helt nøgen i sit udtryk, uden filter, og for hvert billede giver man jo lidt af sig selv.

Andre gange skubber jeg inspirationen lidt i gang.
Jeg sidder ved et gammelt mørkebrunt træ-chatol, med fossiler og andet godt fra havet jeg har fundet, og laver mine billeder. Jeg arbejder bedst alene (kun) og bedst når mørket falder på.

Jeg hører altid musik når jeg sætter mig her, meget forskelligt. Lige fra nordamerikansk chanting, samisk joik eller norske shamanistiske hymner til svensk psytrance. Musik gør noget, det sætter billeder i bevægelse, og gør at man når længere ind i sit eget selv og helt ud i de yderste drømme.

Vid vilken tidpunkt märker du att en bild har kommit i sin rätta form och kan betraktas som färdig?

Det er en proces. Når jeg sætter mig ved mit chatol har jeg ingen anelse om hvad der skal ske. Jeg kigger i mit billede-bibliotek og ser om der er noget der fanger mig, i forhold til hvilken stemning jeg er i.

Når jeg har fundet mit grundbillede begynder jeg at lege med lag, farver og lys. Der er mange lag i hvert billede, kun meget få er ét billede. Lige pludselig er den dér! Det er svært at sige hvornår jeg når dertil, men når det rør mig og gør noget ved mig, så stopper jeg.

Mental Reagens är en stark, suggestiv bild som griper tag i betraktaren. Kan du berätta lite grann om denna bild och dina tankar bakom den?

Frustration.

Mental reagens er et billede af et skrigende stille indre af alle de børn der bliver født i en verden hvor de ikke kan finde vej. En verden der ikke passer til menneskets rene natur som det stadig befinder sig i som nyfødt. Mennesket og verden udvikler sig hele tiden, dette er en naturlig proces, som må ske i et led af naturens orden. Mennesket har nået sin grænse, båndet er så stramt at vi dag for dag kvæler vores egen eksistens.

Vanvid (penge) styrer vores færden i vores egen verden, fra vi er nyfødte til den dag vi giver os selv tilbage til moder jord skovler og høster vi meget mere end vi giver. Vi er os selv nærmest. Blodsbånd, ære og fornuft synes at være forsvundet til fordel for magt.

Forvirrede små væsner der vokser op og skal føre cirkuset videre.
Vi synger om hvad vi gør, ikke hvad vi er…

Naturen och närheten till naturen går igen i din fotokonst. Går det att separera natur, människa och andlighet, eller hänger de samman?

Natur, mennesker og åndelighed er i min verden uadskillelige.
Vi er af samme stof, vi befinder os blot på forskellige niveauer.

I takt med at vi i vores søgen efter at blive mere og mere bevidste om alting og ikke lade noget ligge hen i det uvisse, men hele tiden jage viden, fjerner vi os mere og mere fra naturen. Jætteskrækken er over os! Vi har intet forhold til dyr og natur i det hele taget, åndeligheden er noget ”uoplyste folkefærd” begiver sig med, det eneste vi har tilbage er os selv og døde ting!

Vi elsker døde ting, nogle gange mere end noget andet. Jætteskrækken betyder at vi ikke vil lægge på den bare jord, det er ulækkert, ligesom mange dyr er! Vi er blufærdige og bange for mørke… Sikke en skam.

Åndelighed betyder meget for mig, det gør at mit liv får flere dimensioner, det udvider og giver mig visdom. Det fylder mit liv med glæde og ro. Uden min åndelighed ville jeg være en tom skal uden indhold.

Hertil må jeg nævne intuitionen. Mange bruger den ikke, stoler ikke på den! Personligt er det intuitionen den der styrer mig hen hvor jeg skal være, fortæller mig hvad jeg skal gøre, gør det jeg er. Dette gør mig ikke til et bedre menneske end folk der ikke bruger den, men når nu vi har sådan et stærkt redskab hvorfor så ikke bruge det?

Dette billede er meget personligt, jeg optræder selv på det, både som menneske og i træet. En søgen efter hvad JEG skal stille op i min tid på jorden. Hvem er jeg, hvad står jeg for, hvor vil jeg hen? Magtesløshed. Jeg spørger naturen til råds, men formår ikke at forstå svaret.

Sibbe den Gode var en dansk vikingehøvding, og på denne mindesten står indskrevet:

Fólginn liggr, hinns fylgðu
(flestr vissi þat) mestar
dæðir, dólga þruðar
draugr, í þemsi haugi.
Munat reid-Viðurr raða
rógstarkr i Danmarku
Endils iarmungrundar
Ørgrandari landi.

Ristningen er skrevet med danske runer efter dansk sæd/skik i lodrette rækker. Jeg var på daværende tidspunkt vældig interesseret i mine rødder, så denne periode præges af vikingetiden.

Dette billede er også en ældre sag, og har lidt samme historie som Sibbe den gode. Meget optaget af vikingetiden, vandrede jeg ud på min første færd i dette nye univers af gamle skrifter, nye mennesker og friskt syn på tilværelsen. Det lidt søgende blik, barnlige ansigtstræk, med et væld af informationer jeg prøver at sætte sammen.

Min mormor døde og det satte en masse i gang. Min mor var der da det skete og mærkede hendes sjæl flyve fra kroppen. Tankerne gik på hvor hun mon nu var, hvad skulle der nu ske. Havde min mor det godt? Jeg blev en lille pige med 100 spørgsmål.

Ude på den anden side lød et forstærket mantra: man skal huske hvad der er vigtigt for en. Man skal huske at opfylde sine drømme. Man skal huske ikke bare at lade drømme blive ved drømmen. Man skal huske at det at opfylde sine drømme er det største ansvar man har overfor sig selv.
…Kun en selv kender stiens vej til sandheden.