Rimfaxe

Kvällens inlägg är en fortsättning på Gudvangen Vikingrockfestival 2010:

Först ut är två videoklipp som undertecknad har sammanställt med Faun och Valravn. I tillägg bjuds det på Arkona, Tyr och Glittertind, filmat av denna användare på YouTube.

Rimfaxe will rikta ett tack till NilsPetterU som vänligt nog lagt upp de senare klippen och delat med sig av dem.

Gudvangen. Denna vackra, vidsträckta dal nordöst om Bergen är under sommaren en plats av sol och grönskande fjällsluttningar. Under juli månad utgör dalområdet en skådeplats för vikingmarknad, grillmat, tältande festivalbesökare och soluppvärmt fjordvatten.

Utsikten från de stupande fjällvägarna vid ankomsten är imponerande. Gudvangen ligger kringgärdat av massiva, tornande bergssidor och är endast tillgängligt genom dalens tvenne öppningar – från nordöst via färjeläget vid fjordkajen, som ligger ett stenkast från festivalområdet, samt från sydvästlig riktning genom en hisnande tur nedför några av Norges brantaste backar.

Väl ankommen under fredagen finns det tre campingplatser att välja mellan. Dessa är Gudvangen, Vang och Hemre, varav de två första ligger cirka 10 minuters gångavstånd från festivalplatsen medan den senare, Hemre camping, ligger lite djupare in i dalen, omkring 15-20 minuters vandring därifrån.

Jag beslutar mig för att se närmare på området vid Hemre och samtidigt passa på att njuta av naturen och ta fler fotografier av de inre delarna av dalen. Mina danska kamrater meddelar att de anländer sent på kvällen och jag låter mig uppslukas av naturen och ljudet av den brusande, grönskimrande älv som flyter genom Hemre.

Här slår jag ned tältpinnarna i gräset, men finner snart att stenmoränen som ligger ett par centimeter ned i jorden är svårforcerad för mina, aningen breda, tältpinnar. Efter en stunds efterforskande finner jag slutligen en passande plats där tältet låter sig resas, samtidigt som min enda granne dyker upp med husbil en bit ifrån.

Hemre camping kan stundvis upplevas som ödslig av den som vill ha mycket liv omkring sig, då de flesta festivalbesökare drar sig för att slå upp sina tält så här långt från begivenheternas centrum. För den som vill uppleva naturen i fred och ro däremot, kan platsen vara en fröjd för själ och sinne.

Vid nattens inbrott har regnet börjat strila ned och en suggestiv dimma har lagt sig kring de dramatiskt utmejslade fjälltopparna. Ljudet från vägen bredvid har tystnat så när som på några enstaka, eftersläntrande bilar och snart vävs nattluften in i det strömmande ljudet från den strida älven och de dansande regndropparna mot tältduken.

När morgonen gryr har solen ännu inte nått ned i dalgången, även om det är tydligt att dagen kommer att bli strålande. Efter ett kallt dopp i älven, som har ökat sina bredder och sin styrka betydligt efter nattens regnväder, bär det av längre inåt dalen för vidare utforskande.

Efter att solen har tittat fram över fjällmassiven, någon gång efter klockan tio, bestämmer jag mig för att vandra tillbaka och äta lunch tillsammans med mitt danska sällskap vid Gudvangen camping. Dessa har ockuperat en trevlig plats vid minigolfbanan och njuter av en spartansk festivalmåltid. Jag tackar definitivt inte nej till en kombination av melon, jordnötter och Carlsberg i den sköna julisolen. De till synes aldrig sinande vattenfallen ger landskapet en behaglig, rogivande vildhet som är svår att slita sig ifrån.

Framemot klockan sju på lördagskvällen börjar festivalens besökare strömma till Gudvangens festivalområde som nås över en långsträckt och lätt gungande träbro över fjordvattnet. Folkskarorna är utspridda och blandade i sin komposition och man ser flera barnfamiljer med tillhörande lintottar, även om genomsnittsåldern sannolikt ligger mellan 20-35.

Stämningen kring festivalplatsen är gemytlig och även om öl serveras ymnigt tycks det inte förekomma något synligt fyllebeteende. De enda uppenbart utomnordiska besökare jag ser under mina två dagar i Gudvangen är några enstaka japanska familjer, framförallt äldre par som semestrar, även om de främst tycks vara ute efter att se naturen och den stundande vikingmarknaden veckan efter festivalen. Stundvis hör jag några fransmän och holländare samtala, men merparten av gästerna tycks vara norrmän.

Gudvangen Vikingrockfestival 2010 inleder strax före klockan åtta med Skvalthr, en hedniskt präglad grupp som bjuder på en trevlig öppning. Efter dessa följer Eplemøya Songlag, en trio av skönsjungande damer som sjunger egenhändigt komponerade alster i traditionell stil.

Festivalen är genomgående avslappnad och gemytlig. De flesta besökare är enkelt klädda efter det soliga vädret, samtidigt som den traditionella atmosfären höjs av det faktum att en mängd åskådare har tagit tillfället i akt att klä sig medeltida eller anakronistiskt i större eller mindre grad.

Glittertind ger ett rent intryck och är väl det enda egentliga renodlade vikingrockbandet under festivalen. Även om undertecknad uppskattar den genren är det ändå de mer traditionella banden som lockar mest.

När Tyr äntrar scenen tycks publiken bli lite mer livade och på många håll sjunger man med i refrängerna. Nu börjar festivalkvällens huvudakter att dyka upp och dagens stekande hetta lugnar så saktelig ned sig en aning. Det Moskvabaserade Arkona gav ett kraftfullt och uppiggande framträdande som likaså röjde en hel del uppskattning.

Slutligen sjunker solen över fjällmassiven och mörkret faller på, varvid danska Valravn snart står på scenen och levererar sin repertoar, intensivt och stämningsfullt med en naken råhet som minner om storm, regn och ödsliga klippor vid havet. Det märks att Valravn är efterlängtat bland festivalens besökare och många börjar dansa under deras framträdande.

Till sist tar Faun över scenen med ljudet av säckpipa, trumma och traditionella stränginstrument. Sångaren samtalar avslappnat med publiken mellan låtarna, samtidigt som atmosfären når sitt högsta. Säckpipsmusiken blandar sig snart med fjällen och natten, där den ekar kraftfullt över fjorden och dalgången. Med Valravns och Fauns avslutning har den nordiska naturen nått in i märg och ben och dröjer sig kvar som ett kvardröjande, vibrerande eko av kvällens samlade intryck. Gudvangen Vikingrockfestival är en upplevelse av ren, nordisk natur – evokativ och full av kontrasternas vemod.

Här nedan har undertecknad sammanställt mina filmklipp från Gudvangen Vikingrockfestival till en tio minuter lång video som förhoppningsvis fångar en del av lördagens atmosfär.

Länk till den officiella hemsidan;

Gudvangen Vikingrockfestival

Återigen är det dags för en dos trubadurmusik.
Elina Järventaus framföranden står ännu en gång i välförtjänt fokus.

Många gånger kan man uppskatta begåvningen hos de som kanske rent av står milvida ifrån en själv på det politiska planet. När det gäller Elinas musik kan man konstatera att hennes talang mer eller mindre liknar en naturkraft i sig självt, och således existerar bortom politiska nyanser och konnotationer.

Här nedan följer en av hennes egna improvisationer, samt två inspirerande tolkningar.

Elina Järventaus på YouTube

Tidigare inlägg om Elina Järventaus;

Nytraditionella visor – det nordiska vemodet
Elolinona – I

Kvällens inlägg innefattar ett par intressanta föreläsningar kring den tyske filosofen Martin Heidegger (1889 – 1976), samt en kort inledande kommentar av undertecknad.

Martin Heidegger föddes i ett katolskt hem och kom tidigt att inspireras av det hellenska filosofiska arvet, av Aristoteles och försokratikerna, samt av senare medeltida skolastiker som St. Augustine av Hippo, vidare till Kierkegard, Nietzsche och Max Scheler.

Heideggers tänkande präglades av ett genuint ifrågasättande av vedertagna koncept, särskilt i frågorna kring Varandet och självet, även om han i många avseenden kan betraktas som konservativ. Bland hans inspirationskällor är det därför inte märkligt att man återfinner St. Augustine, vilken till skillnad från Descartes, framhöll tvivlet som beviset för varandet – ”jag tvivlar, därför vet jag att jag existerar.”

Frågeställningarna kring Varandet, menade Martin Heidegger, hade kantats av missförstånd sedan Platons tid. Heidegger fann i Platons filosofi många brister kring existensens förutsättningar och väsen, vilket bidrog till att han föredrog Aristoteles mer ifrågasättande och analytiska observationer.

Människan som inkastad i världen

Bland Heideggers tankegods finner man hans metaforiskt uttrycksfulla föreställning om människan som ”inkastad i världen” – handlöst nedfallen i en specifik tidsepok och i ett särskilt samhällsklimat som är unikt i tiden. Detta innebar att människan inte kunde välja hur hon skulle definiera sin identitet och sin existens fullt ut, utan hon var tvungen att acceptera att verka inom det som var givet av tillvaron för att sedan utveckla en egen identitet utifrån detta, på samma sätt som ett träd inte väljer den plats eller den jordsmån där dess rötter börjar växa. Men rötterna och den givna födelsejorden var hos Heidegger inte någonting negativt och begränsande, det var inte detsamma som flockmentalitet och konformism, utan ett erkännande av väsendets naturgivna tillstånd, såsom ”inkastat i världen”, med en föregående historicitet av kultur, släktskap och traditioner.

Varandet i tiden

Heideggers Varande, Dasein, bestod av dels det förflutna, som till stor del låg bortom individens räckvidd – det hade redan skett och kunde därför inte förändras – samt av framtiden, som personen kunde sträva mot genom att uppgå i livet som i en berättelse med mening och riktning. Istället för att betrakta människans handlingar som enskilda och isolerade, avklippta delmoment utan inbördes mening, ville Heidegger se Varandet i ljuset av insikten om alltings förgänglighet, det vill säga, människans roll i skenet av döden, i kontrast till en begränsad livstid vars sammanlagda stunder borde bilda en värdefull, meningsfull och sammanvävd historia, en berättelse utöver det mediokra och intetsägande, en levnadsberättelse som kunde minnas och återberättas för framtida generationer.

Heidegger och autenticitet

Det är i kölvattnet av föregående tankegångar som Heideggers begrepp autenticitet kommer in i bilden. Att vara autentisk är att vara sig själv, som människa i tiden, att vara självständig från andras åsikter utan att isolera sig från samhället, utan att isolera sig från sin kultur och det givna ursprunget som inte kan undkommas. Det autentiska jaget är inte detsamma som våra sociala personligheter, våra kvalifikationer eller våra egenskaper i jämförelse med andra, utan är för Heidegger ett ideal som vi bör sträva efter som är någonting högre än människans sociala roller, utan att därmed utesluta de sociala funktionernas betydelse i samhället. Människans autentiska jag är knutet till hennes livsprojekt, hennes livsberättelse, som ger hennes tillvaro en röd tråd av meningsfulla samband och för henne bildar en organisk väv av hennes livstid, i kontrast till dödens lägrande skugga. Samtidigt är Heidegger kritisk till en negativ individualistisk autenticitet som leder till alienering från det omgivande samhället, som i grunden är en inautenticitet, då det förnekar människans medfödda, och av ödet givna historicitet, såsom inkastad i världen.

Martin Heidegger kom ironiskt nog, trots sitt engagemang inom den tyska nationalsocialismen, att i sitt arbete som professor i filosofi influera studenter som Herbert Marcuse, senare tongivande inom Frankfurtskolan, liksom den sionistiskt influerade Leo Strauss, vilket ger en antydning till Heideggers mångsidighet som filosof.

The World And The Self – Part 1/3

The World And The Self – Part 2/3

The World And The Self – Part 3/3

Martin Heidegger – Authenticity: Part 1/3

Martin Heidegger – Authenticity: Part 2/3

Martin Heidegger – Authenticity: Part 3/3

Heidegger And The Rejection Of Humanism 1/5

Heidegger And The Rejection Of Humanism 2/5

Heidegger And The Rejection Of Humanism 3/5

Heidegger And The Rejection Of Humanism 4/5

Heidegger And The Rejection Of Humanism 5/5

Dagens inlägg är en återpost av en äldre artikel inom psykologi.

Åldrandet förändrar vårt sätt att lösa problem. Enligt en studie från 2008 vidgas människans kognitiva förmåga på äldre dagar, vilket ger upphov till oväntade fördelar.

(Grafik: Rimfaxe, 2008)

En kanadensisk studie i psykologi bekräftar tidigare resultat när det gäller hjärnans hantering av information på äldre dagar. Studien från Torontos Universitet, publicerad i Progress Brain Research, visar att koncentrationsförmågan sjunker i takt med åldrandet och att detta hänger samman med att hjärnans fokus breddas med åldern.

Äldre människor har enligt studien en högre förmåga än yngre vuxna när det gäller att i efterhand sortera och använda information som upplevdes som oväsentlig vid tidpunkten då informationen samlades in.

Yngre sållar information

Att fokusera på ett enstaka namn, ord eller telefonnummer kan vara svårare för äldre människor än för yngre. Detta beror på att uppmärksamhetens omfång vidgas med åldern, medan fokuseringsförmågan kring detaljer kräver mer tid och koncentration.

I det dagliga livet mottar en människa hela tiden stora mängder information. Studien visar att yngre vuxna i högre grad än äldre klarar av att hantera detta flöde genom att aktivt undertrycka information som upplevs som oviktig, genom att skilja det väsentliga från det oväsentliga.

Yngre vuxna tycks även vara bättre på att begränsa sin uppmärksamhet till ett smalare fält, medan äldre har svårare att fokusera på specifika detaljer. Orsaken ligger enligt rapporten i en försämrad förmåga hos de äldre att stänga ute distraktioner.

Distraherande information kan vara värdefull

När de båda försöksgrupperna i studien fick genomgå normala läsprov så uppnådde den äldre kontrollgruppen lika goda resultat som den yngre. I nästa omgång när läsuppgifterna var kantade med distraherande ord och meningar, lyckades de äldre betydligt sämre än den yngre gruppen med uppgifterna. De äldre deltagarna tog mycket längre tid på sig att utföra testet när oväsentliga uppgifter blandades med de väsentliga.

När sedan forskarna i ett nytt försök lade in viktiga detaljer bland de distraherande orden förändrade sig däremot resultatmönstret till de äldres fördel. Bland de tidigare meningslösa orden, som inte var viktiga för läsövningen, hade det nu lagts till referenser som rymde värdefulla ledtrådar som underlättade lösningen av framtida läsprov. Den äldre gruppen lyckades på grund av denna dolda information lösa försöksuppgifterna i de senare övningarna i långt högre grad än de yngre deltagarna.

Av resultaten framgick att de äldre försökspersonerna i efterhand kunde återkalla och använda information som vid en tidigare läsövning hade uppfattats som enbart distraherande och ovidkommande. De äldre deltagarna tycks på så sätt ha tillskansat sig viktig information på det omedvetna planet som den yngre gruppen förbisåg.